Johan Persson Köhns ursprung är ännu okänd för mig, men han gifte sig med Adelsdottern Brita Jacobsdotter Sneckenberg och levde i Sala där han var bergmästare i Sala silvergruva mellan 1674 och 1699. De fick bland annat dottern Brita Johansdotter Könman år 1670.
Barn:
Brita f. 2 september 1670 i Sala
Peter f. 1678
Jakob
Katarina
Kristina
Helena
Anna Maria
Tuesday, June 7, 2011
Sneckenberg
Sneckenberg var två adelsätter med gemensamt ursprung med varandra och ätten Snack. Ätternas stamfader Olof Pedersson Schnack inkom till Sverige från Snackenburg i Flandern på 1620-talet. Han blev borgmästare i Nyköping.
Med hustrun Birgitta Hemmingsdotter fick han tre söner; Peter Schnack, adlad Snack, samt kungliga räntmästaren Jacob Schnack och Eric Schnack, adlade på varsin ätt Sneckenberg.
Eric var kunglig barberare, sedan barberare vid Salberget innan han blev bergmästare över femte bergmästardömet, Nora, Linde bergslager (1675-95) jämte Närke och Västergötland. Han adlades 1684 på namnet Sneckenberg och introducerades på nummer 1066 men avled barnlös och slöt själv sin ätt 1695.
Hans bror Jacob adlades 1673 på namnet Sneckenberg och introducerades två år senare på nummer 843. Han fick tillsammans med Carin Ericsdotter flera barn. Döttrarna blev stammödrar till adelsätten Lagercrantz nr 1011 och Wallrawe nr 1194, samt gifta med bergmästaren i Sala Johan persson Köhn och Simon Ruuth nr 690. En son förde ätten vidare på svärdssidan, Kornetten vid adelsfanan Johan Sneckenberg, gift Löfling. Ätten utslocknad 1841.
Med hustrun Birgitta Hemmingsdotter fick han tre söner; Peter Schnack, adlad Snack, samt kungliga räntmästaren Jacob Schnack och Eric Schnack, adlade på varsin ätt Sneckenberg.
Eric var kunglig barberare, sedan barberare vid Salberget innan han blev bergmästare över femte bergmästardömet, Nora, Linde bergslager (1675-95) jämte Närke och Västergötland. Han adlades 1684 på namnet Sneckenberg och introducerades på nummer 1066 men avled barnlös och slöt själv sin ätt 1695.
Hans bror Jacob adlades 1673 på namnet Sneckenberg och introducerades två år senare på nummer 843. Han fick tillsammans med Carin Ericsdotter flera barn. Döttrarna blev stammödrar till adelsätten Lagercrantz nr 1011 och Wallrawe nr 1194, samt gifta med bergmästaren i Sala Johan persson Köhn och Simon Ruuth nr 690. En son förde ätten vidare på svärdssidan, Kornetten vid adelsfanan Johan Sneckenberg, gift Löfling. Ätten utslocknad 1841.
Brita Johansdotter Könman
Brita Johansdotter Könman föddes den 2 september 1670 som dotter till Adelsdamen Brita Jacobsdotter Sneckenberg och Bergmästaren Johan Persson Köhn i Sala i Västergötland.
Hon gifte sig med Prosten i Sala, Laurentius Aroselius Petri (Lars Pedersson) den 3:e april 1687, och levde sedans om prostinna i Sala. De fick bland annat dottern Christina Arosell innan hon avlider endast 23 år gammal i Sala.
Hon gifte sig med Prosten i Sala, Laurentius Aroselius Petri (Lars Pedersson) den 3:e april 1687, och levde sedans om prostinna i Sala. De fick bland annat dottern Christina Arosell innan hon avlider endast 23 år gammal i Sala.
Sunday, June 5, 2011
Bloggen
Sedan bloggen skapades i augusti 2010 har den haft 366 svenska besökare, 47 besökare från USA, en handfull från Singapore, Finland, Polen, Tyskland, Italien, Norge och Litauen. Man kan inte låta bli att fundera om några av dessa hittade hit i sökande efter sina svenska anfäder eller släktingar?
Bloggen har haft över 450 besökare sedan den startades, men den största toppen av trafik har varit nu i Maj och Juni 2011, då jag fyllde på med mer information på sidan. Jag hoppas nå ut till så många som möjligt. Man ska dock minnas att släktforksning handlar om källor, och detta är inte en porlande, kristallklar källa till fakta skriven i sten. Det är internet, och ju äldre uppgifterna är- desto osäkrare. Denna sida är en sammanställning av det jag fått veta från andra släktforskare, och teorier.
Bloggen har haft över 450 besökare sedan den startades, men den största toppen av trafik har varit nu i Maj och Juni 2011, då jag fyllde på med mer information på sidan. Jag hoppas nå ut till så många som möjligt. Man ska dock minnas att släktforksning handlar om källor, och detta är inte en porlande, kristallklar källa till fakta skriven i sten. Det är internet, och ju äldre uppgifterna är- desto osäkrare. Denna sida är en sammanställning av det jag fått veta från andra släktforskare, och teorier.
Saturday, June 4, 2011
Mormor Hilja Larsson i Vettasjärvi
Förra året skulle Hilja Elmina Larsson ha fyllt 100 år.Ett barnbarn berättar
När jag tänker på släkten och vad de har betytt för mig så tänker jag först och främst på min mormor som inte längre finns bland oss. Hur mycket hon kom att betyda för mig både under mina barnaår och ungdomstid. Vem skulle jag ha varit idag om inte hon skulle ha funnits där? Jag tänker på alla somrar och helger som jag tillbringade hos henne under så många år, både ensam och tillsammans med min yngsta moster som är tre år äldre än mig.Så många minnen jag blir varm om hjärtat av att tänka på. Det är glada minnen som jag kan skrattar gott åt ännu i denna dag och som nog skulle ha fått både min mamma och många av mina mostrar att höja på ögonbrynen om det bara hade vetat allt vad vi gjorde och pratade om då jag var där.
Nu när jag själv har blivit mormor tänker jag mer ofta på min egen mormor och vad hon gett och betytt för mig. Det jag kan hoppas på är att man får bli en betydelsefull person i ens eget barnbarns liv och så småningom börja skapa våra minnen tillsammans.
Då jag läste till lärare fick vi i uppgift om att skriva om någon betydelsefull person i vårt liv och då valde jag att skriva detta minne om min mormor;
Mormors kök
Knastret och doften från den öppna spisen väcker minnen till liv inom mig.Igår blir till idag och jag befinner mig helt plötsligt i mormors kök.
Ovanför den varma vedspisen där kaffehurran alltid står redo,
hänger våta yllekläder på tork. Jag förnimmer den speciella doften
som blandar sig med den söta doften från varm choklad och nybakt
bröd och sprider ut sig i köket.
Inne i köket känns det varmt och skönt efter flera timmars lek ute i snön.
Försöker man se ut genom fönstret kan man se att det bildats isblommor
på fönsterrutan. Min mormor brukade säga att det var en hälsning från hustomten.
Det kalla knarriga köksgolvet är täckt av färgglada trasmattor. På fötterna mina har
mormor dragit på mig ett par varma yllesockor som kliar. Jag vet att det inte är
någon idé att ens prova att ta av sig dem.
På det stora blåa köksbordet tronar ett stort bullfat med doftande kanelbullar
och en mugg rykande het choklad står framdukad. Från kammaren kan jag höra
min moster och hennes kompis fnissa och skratta. De är förväntansfulla inför
kvällens dans i grannbyn. Vid spisen står mormor som alltid iförd sitt blommiga
förkläde och nynnar med i musiken som spelas på radion.
När morfar kommer, hör man honom stå och stampa utav sig snön
ute på bron och en doft av snö och kyla följer med honom in. Doften av
piprök kan anas när han går förbi, klappar mig på huvudet och frågar vad man gjort.
Efter kvällsgröten är det dags för mig att sova. Mormor bäddar ner mig i min
mosters säng där vi ska sova "skavfötters". Täcket är vinrött, blankt och tungt.
Det känns lite kallt först, men blir fort varmt när man kurar ihop sig. Mormor
berättar en saga om tomtar och troll, prinsar och prinsessor och självklart är det
jag som är prinsessan. Det är sällan hon läser ur en bok utan det mesta hittar hon
på som det faller henne in.
Golvet knarrar till när mormor smyger sig ut från kammaren. Dörren till köket
lämnar hon på glänt så att en ljusstråle kan leta sig in i rummet. Jag hör mormor
skramla med disken och golvet som knarrar till när hon förflyttar sig i köket.
I bakgrunden kan man höra att radion står på. Morfars tidning prasslar till och
han säger något till mormor. Till ljudet av deras mummel far jag in i drömmarnas värld.
Ord och inga visor
Min mamma sparade på det mesta, precis som min mormor och så även jag. Skulle man fråga min barn skulle de säkert tycka att jag sparat på alldeles för mycket som även jag tyckte att min mamma gjorde. Kanske sådant går i arv?"Det har ingen dött av" ett uttryck min mormor älskade att använda. Jag kom också att tänka på vad min mormor alltid hade brukat säga då man någon gång hade varit förkyld;
"För att bli frisk krävs det ett rejält och hett bastubad, det tar kål på alla bacilluskerna"
Min mormor hade ingen egen bastu, men hon badade gärna bastu då det fanns en möjlighet och då sa hon alltid så.
Jag mins att min mormor alltid sa att hon skulle borsta munnen med en rotborste och svavel om hon hörde svordomar, därför försökte man låta bli det. Inte för att jag då visste vad svavel var. Men ibland hände det saker så att det bara så att säga kom uthoppandes fula ord ut ur munnen.
Första tiden hos Mormor
Min mormor hade några lösspringande gäss på gården i Vettasjärvi några år under min barndom och när det pratades om dessa fåglar var det alltid "gässen" eller så deras namn, för alla hade de ett eget namn som jag idag inte kommer ihåg. Men det jag kommer ihåg är att de var väldigt duktiga "vakthundar" som jag och mina systrar fick känna på då vi var och hälsade på under somrarna. Mina systrar och jag brukade tävla om vem som var snabbast ut ur bilen och in i mormors hus. Blev man "sisten" var det också oftast den som hann få mest nypar i baken av dessa gäss. Kan tala om att det blev rejäla blåmärken.Vettasjärvi-vinter
Ibland blir det även sådana vinterdagar här nere i Stockholm så man känner att det är mysigt att ta sig en promenad för snön knarrandes så där härligt under skorna och kylan biter i kinderna. Tänk att sen få gå in och ta sig en varm kopp choklad. Det påminner starkt om mina barndomsvintrar hos min mormor.Vi kunde leka flera timmar i snön, gräva snögrottor, göra snöänglar,leka "Herre på täppan" och bygga snöfort för att sen ha snöbollskrig mot killarna. När man sen kom in kall om kinderna och fötterna brukade mormor gnida fötterna varma och bjuda på varm choklad toppad med vispgrädde. Mmm ... det var tider det!
Vid årstidernas skiftningar så lutar jag mig mot det min mormor alltid brukade säga "Frys in vintern och svettas ut våren, då slipper man frysa på vintern och bli förkyld på våren". Och faktiskt måste jag säga att det stämmer, om man följer detta råd.
När jag nu under vintern gick efter en mindre väg så kom jag inte helt ovanligt att tänka på en gång i min barndom då jag var hos min mormor. Den gången var det nog också kring jultiden, med massor av snö precis som nu och så där riktigt kallt att det nöp i huden så att man blev rosig om både kinder och näsa. Min kompis och jag hade bestämt oss för att vi skulle ta sparkarna till en kompis som bodde i en grannby ungefär två mil bort.
Mormor var inte riktigt så där förtjust i vår idé eftersom det var riktigt kallt ute, men vi fick lov till det efter en hel massa övertalning och vi fick lova att vi skulle komma hem till middagen. Gladeligen sparkade vi iväg och hade en massa kul, både ute som inne. Byggde snöfort, hade snöbollskrig mot killarna och åkte pulka. Inne spelade vi både kort och spelade en massa andra spel.
Till slut insåg vi att vi nog hade varit borta lite för länge då barnen vi var hos skulle äta middag och fick full fart hemåt. Det blev så fort att vi kom iväg att jag inte ens hann gå på toaletten. Ute var det mörkt och väldigt kallt, men det behövdes inga gatulysen för det var fullmåne. Den var som en stor lampa som lyste på vägen som blänkte i skenet som om den var silverbelagd.
Det gick inte lika fort hemåt, för det var många uppförsbackar och vi var trötta efter flera timmars lek. Lite otäckt kommer jag ihåg att det var med den mörka, täta skogen, man kunde ju aldrig veta vad som skulle kunna komma ut därifrån. Jag vet att jag var väldigt rädd för björn, inte tänkte jag väl på att de vintertid låg i ide. Jag var inte så gammal då, ungefär sex år tror jag att jag var.
Då man är "pinödig" och det är kallt, fryser man ju väldigt mycket vilket jag gjorde. Jag kommer ihåg att man blev som bedövad av kylan att till slut kände man inte av det. Då hände olyckan!
Min kompis som var något år äldre än mig blev jättearg och skällde på mig. Självklart skämdes jag jättemycket, men jag kunde inte rå över det. Det bara kom, först blev det så där varmt och skönt men det tog inte länge innan jag började känna av kylan igen. För varje steg kändes det fruktansvärt iskallt och det började rent av att svida och gjorde det jobbigt att gå.
Efter en stund kunde vi höra röster komma emot oss på vägen och jag kommer ihåg vad glad jag blev. Trodde att jag nu skulle komma hem fortare. Det var en av mina mostrar och en kompis till henne som om emot oss. De hade blivit beordrade av min mormor att sparka iväg och se var vi var och skynda på oss.
Då de såg oss vände de på sparkarna och i farten ropade de åt oss att vi skulle skynda oss, för min mormor var jättearg på oss. Säkert skulle hon ge oss ett kok stryk eftersom vi varit borta längre än vad vi hade fått lov till. Och i ett huj var de borta.
Då vi kom in på gården var vi jätteoroliga för hur arg min mormor skulle vara på oss och blev därför stående utanför dörren en stund. Då öppnades dörren och min mormor stod där i dörröppningen och frågade oss vad vi stod och väntade på. Hon ville att vi skulle skynda oss in i köket där det var varmt och gott.
Min mormor såg ju direkt att det hänt en olycka för mig och såg direkt till att jag fick av mig mina blöta och iskalla kläder. Ni kan ju tänka er hur hårda byxorna hade blivit av kylan. Rena rama isbiten.
Mitt på golvet framför vedpannan hon då fortfarande hade i köket hade hon ställt två stora badbaljor som var fyllda med varmvatten. Vi fick sätta oss i dem direkt och ni kan tänka er hur ljuvligt skönt det var.
I köket doftade det av nybakat bröd och medan vi satt där gjorde hon i ordning varm choklad åt oss och smörade varsitt bröd åt oss. Ljuvliga minnen så att det riktigt vattnas i munnen vid tanken på det.
Då vi klev upp från badet blev vi omvirade i stora badlakan och filtar och fick sätta oss vid bordet och dricka vår varma choklad som var upphällda i jättestora muggar och toppade med lite grädde. Vi satt bara där och njöt i det varma köket och drack vår choklad så att vi fick gräddmustacher och skrattade åt varandra. Sedan doppade vi våra smörgåsar i den varma chokladen så att smöret på smörgåsen smälte som jag älskade att göra.
Och det bästa av allt var att min mormor inte alls var arg. Det var nog bara min moster som ville
skrämma oss, för mormor visade inte med en min av att hon var arg, istället verkade hon bara vara glad att vi hade kommit hem välbehållna.
Mystik i Vettasjärvi
En märklig sak som hände hos min mormor då jag var ungefär i nio-tioårs åldern. Ibland funderar jag på om det överhuvdtaget har hänt, att man på något sätt fantiserade ihop det eller om det rent av var en dröm, eftersom vi aldrig såg eller fann någonting efteråt som visade på att det någonsin hade hänt.Min mormor, min kompis och jag satt i mormors kök en kväll och om jag inte minns det fel satt vi och spelade kort. Det var ganska sent och väldigt kallt ute, skulle tro att vi bara skulle spela färdigt spelet så skulle vi gå och lägga oss.
Att spela kort tyckte min mormor väldigt mycket om att göra så hos henne fick jag lära mig både att spela en massa kortspel och att lägga patienser av olika slag.
Min kompis som satt så att hon såg ut genom fönstret ropade helt plötsligt till. Hon hade sett ett ganska starkt ljussken fladdra förbi utanför fönstret och undrade om inte vi hade sett det. Men varken jag eller min mormor hade sett något. Vi hade ju varit fullt upptagna med våra kort som vi fått i vår hand. Min kompis sprang mot ytterdörren och sa att hon hade sett att skenet tycktes ha farit mot danbanan till. I närheten av där min mormor bodde fanns det rester av en gammal festplats med en dansbana som vi brukade leka vid under somrarna och där mina mostrar hade varit och dansat på då de varit unga.
Min mormor sa att det säkert var ett stjärnfall min kompis hade sett, men kompisen skakade bara på huvudet och sa att hon hade sett stjärnfall förut och att det här absolut inte kunde vara det. Alla vi tre gick ut på bron för att titta om vi skulle få se något. Ute var det kallt och mörkt och på himlen lyste månen med ett starkt sken från en stjärnklar himmel. Jag kommer ihåg att jag tyckte att det var så vackert med alla stjärnorna som tycktes blinka mot oss där vi stod.
Plötsligt pekade min kompis mot skogsbrynet som låg åt samma håll som dansbanan och med en viskande röst frågade oss om vi också såg eldskenet inne i skogen. I eldskenet tyckte vi oss se en massa figurer som sprang runt elden. Jag skriver figurer eftersom jag ännu idag inte vet vad det var.
Inte ett ljud hördes från skogsbrynet och min mormor tyckte det var konstigt att det inte ens lät något knastrande från elden, för det var en väldigt stor brasa, föreställ er en stor "majbrasa". Vi stod där ute på bron alla tre en liten stund och försökte verkligen lyssna efter något slags ljud, men ingenting hördes. Inte ett knyst. Till slut sa min mormor att vi skulle gå in så att vi inte skulle bli sjuka, för ingen av oss hade tänkt på att ta på oss våra jackor.
När vi kom in skickade min mormor oss i säng och sa att hon skulle hålla ett vakande öga på elden i skogsbrynet. För det kunde man aldrig veta om det skulle sprida sig mot huset. Hon lovade att vi skulle få gå dit på morgonen då det var ljust och se om vi kunde hitta några spår av vilka det nu var som vi hade sett.
Min kompis och jag sov inte så mycket den natten och det tror jag inte att min mormor heller gjorde. Vi kunde höra hur golvtiljorna i köket då och då gnällde till då hon gick över det. Nästa morgon hade vi bråttom ut för att undersöka stället. Då vi gick dit gick det ganska lätt att gå på vissa ställen eftersom det var skare,men där det inte var skare fick vi nästan simma oss fram i snön. Så mycket snö var det! Helt otroligt att tänka på det då man nu sitter här med lite snöpuder på marken.
Då vi kom fram till skogsbrynet blev det genast lite lättare eftersom det var mindre med snö där. Vi gick omkring där och sökte, men vi hittade aldrig några rester av en eld. Inte ens några spår som visade att någon eller något hade varit där och gått. Helt orörd var snön förutom det spår vi hade gjort. Ja självklart eftersom det var en skog, hittade vi spår efter harar och möjligtvis räv eller hundspår, men ingenting mer, hur mycket vi än letade.
Ett mysterium som vi aldrig fått någon förklaring till. Min mormor försökte med att förklara att det säkert hade varit killarna från granngården, men då borde vi väl ändå någonstans ha hittat fot- eller skidspår efter dem. Vi pratade, funderade och spekulerade om händelsen någon gång då och då under några år men vi kom aldrig fram till något riktigt vettigt svar. Och som jag inledningsvis skrev, ibland kan jag tro att det bara är något jag drömt men ...
Flickor och pojkar
Under min uppväxttid spenderade jag många somrar och helger hos min mormor i Vettasjärvi och det var ju ofta där man fick höra av många, inte bara från min mormor, om dessa saker om vad en flicka fick och inte fick göra.Som exempelvis om man satt på en stol, fick man inte sitta med benen brett isär. Andra saker som man INTE fick göra var att vissla, ha armbågarna på bordet, tugga tuggummi och om man gjorde det skulle det knappt få märkas. En flicka skulle inte svära, säga fula och grova ord och helst inte heller klättra i träd. Om någon pojke gjorde något av dessa saker blev de alltid ursäktade med att "han är en pojke!". Vad då pojke! Just för att man visste det och även för att det var "inte tillåtna saker" så gjorde man det ändå, på trots. Ibland.
När man ifrågasatte och frågade varför det var så för flickor och inte likadant för pojkar fick man ofta väldigt luddiga svar som man då som barn kanske inte alltid förstod vad de menade.
Vad då bjuda ut sig om man satt grensle över en stol? Eller om man visslade, då visslade man efter pojkar, men det var väl inget konstigt med det tyckte jag. Det var ju mycket bättre än att jag skulle stå och gasta efter dem eller...! Senare då jag blev äldre så förstod jag ju givetvis vad de hade menat, men inte då som barn. Jag höll såklart inte med och förbjöd därför aldrig mina egna döttrar från att vare sig vissla, klättra i träd eller göra annat som även pojkar fick göra.
Mors lilla Olle...
Någonting jag gärna ville lära mig, det var att kunna vissla. Alla mina kompisar kunde det, men inte jag. Jag vet inte hur mycket tid jag spenderade på att försöka lära mig men övade gjorde jag i stort sett överallt som till exempel då jag satt och läste, åt eller till och med var på toaletten. Jag höll på att driva både min mamma och min mormor till vansinne med det. Men till slut efter all övning kunde jag få fram ett något så när visselliknande ljud. Är nog inte någon bra visslare ännu i denna dag om sanningen ska fram.Men min mormor var mäkta irriterad på mig och mitt visslande och hon sa att det inte bara var fult men kunde också vara farligt att vissla. Att vissla i skogen var absolut förbjudet sa hon. Det kunde locka fram björnen!
Det blev bärtider och som alltid fick vi barn följa med och hjälpa till så gott vi kunde. Det var både hjortron och blåbär som skulle plockas. Det var sällan vi behövde plocka lingon eftersom skolan oftast hade hunnit börja då.
En av dagarna då vi skulle plocka blåbär var det bara jag, min yngsta moster och mormor som var ute i skogen. Jag gick där och plockade och det brukade väl bli att ungefär varannan handfull blåbär stoppades i munnen och den andra i hinken. Glömsk av min mormors varning började jag att vissla, först tyst för mig själv och sedan högre och högre då jag kände att det gick bättre och bättre.
"Sch ...", sa min mormor helt plötsligt och ställde sig still för att lyssna. Jag och min kompis ställde oss också alldeles blixtstilla och lyssnade, men vi kunde inte höra något. Men mormor sa att hon hade hört något som kunde vara en bit längre bort. Hon trodde att det kunde vara en björn för på byn hade det pratats om att en björn hade synts till i skogarna runt byn.
Efter en stund sa hon att vi kunde fortsätta plocka bär men att vi skulle vända så att vi så småningom skulle vara tillbaks hemma på gården. Vi gick och plockade, samtidigt som vi var väldigt uppmärksamma på alla ljud som hördes runt om oss. Det tycktes som om det knäcktes grenar överallt i skogen och jag frågade min mormor om vad vi skulle göra om björnen skulle komma. Hon sa att vi absolut inte fick springa, antingen skulle vi stå alldeles stilla eller lägga oss ner och spela döda.
Då vi hade gått en bra stund och var nästan framme vid huset hade jag glömt bort det här med björnen och började vissla. Min mormor och kompisen som gick bakom mig hojtade till åt mig att sluta. I samma ögonblick som de hojtade till åt mig hördes ett väldans brak innifrån skogen.
Moster och jag släppte våra hinkar och sprang för livet mot huset som inte var så långt bort från där vi var. Aldrig att jag skulle stanna och spela död och kanske ändå bli uppäten av en björn var allt jag tänkte på medan jag sprang. När jag nästan var framme vid huset kände jag något bita tag i mitt ben. Samtidigt som jag skrek för allt vad jag var värd, dråsade jag ner i backen.
Jag knep ihop ögonen och fortsatte att skrika och tänkte att nu, nu blir jag uppäten. Jag hann till och med tänka på min mamma och mina småsyskon som jag aldrig mer skulle få se. Då kände jag en blöt nos och något som strax därefter började slicka mitt ansikte.
Då jag tittade upp var det en hund! Det tog ett tag innan jag fattade att det faktiskt bara var grannens hund och inte en björn som stod där ovanpå mig och viftade så glatt på svansen. Strax därefter kom grannen gående med världens största leende och undrade om det verkligen var hunden som hade skrämt oss så där.
Vi hörde ryktesvägen senare att det där hade min mormor och grannen "kokat ihop" för att lära mig en läxa. Fick aldrig det bekräftat och kommer aldrig att få det eftersom ingen av dem längre finns bland oss.
Lärde jag mig min läxa? Ja, det tror jag att jag gjorde och har mig veterligen inte visslat i skogen efter det om det nu inte har varit för att locka in hunden.
Ungdomens oskuld
Jag tänker på en kille jag var "kär i" då jag var ungefär tretton , fjorton år. Han bodde i samma by som min mormor och var några år äldre än mig. Jag hade varit småförälskad i honom ett tag och jag hade fått reda på att han var intresserad för han hade börjat fråga en massa saker om mig.Förväntansfull var nog bara förnamnet till vad jag kände. Och nu skulle jag få åka till min mormor och det skulle ordnas dans i den gamla skolan just precis den här helgen. Min lycka, visste inga gränser!
Vi "blev ihop" den där kvällen och vi dansade, pussades och till slut så följe han mig hem till dörren och vi pussades lite till och önskade varandra godnatt. Han lovade att han skulle titta förbi nästa morgon innan han reste om han hade möjlighet. Under veckorna pluggade han på annan ort, inte där jag bodde. Kan tydligen inte anklagas för att välja de lättaste vägarna till kärleken, inte ens i tonåren hade jag tydligen vett att göra det.
Det gick några veckor som vi då höll telefonkontakt med varandra någon gång då och då. Sen kom då äntligen fredagen jag skulle få åka till min mormor, även han skulle åka och hälsa på sina föräldrar den helgen. Vi båda hade ju saknat varandra och bestämde att vi skulle träffas på byn innan dansen började då jag kom fram.
Hela den kvällen pussades, dansade vi och hade bara ögon för varandra och jag var så så kär. Den här gången följde han mig också till dörren och vi bestämde att han skulle komma förbi nästa dag och fika hos min mormor. Inget konstigt i det för det hade han ju brukat göra tidigare innan vi blev kära i varandra.
Nästa dag kom han och man kände sig glad men samtidigt ändå lite blyg och generad av att sitta där i mormors kök och fika med pojkvännen, inte den vanligaste situationen man brukar vara med om. Jag kommer inte ihåg riktigt vad min mormor höll på men mest troligen hölll hon på att förbereda lunch eller något liknande.
Om min mormor kan man säga mycket och just det att hon inte var "buska blyg" av sig gjorde att man kunde räkna med att det kunde komma någon kommentar som inte alltid var så roliga eller riktigt "rumsrena". Inte om man var en blyg tonåring som blev generad av det mesta.
Då vi satt där och fikade kom ett par av killarna som bodde granne med min mormor. De brukade ofta vara där och spela kort eller bara sitta där och "svamla" en massa med oss. Min mormor vände sig om från spisen och bad mig duka åt killarna samtidigt som hon slängde ett getöga mot min pojkvän som satt kvar vid bordet.
"Men, utbrast hon, har du längtat så efter din flickvän!" och så började hon skratta och nickade mot honom. Självklart tittade jag på honom och såg att han blev väldigt generad, jag såg också hur han satte sina handskar vid gylfen och försökte täcka för att byxan spruckit i sömmen precis nedanför. Om jag hade varit generad sedan tidigare blev jag det ännu mer nu och min mormor fortsatte " Du kan ju be Ann-Catrin sy, för det vet jag att hon kan" .
Jag kommer inte riktigt ihåg hur, men helt plötsligt var jag inte kär i honom och jag visste inte hur fort jag ville att han skulle gå hem. Inte ville jag väl vara tillsammans med en kille som byxorna sprack för på ett sådant ställe och som han dessutom försökte täcka över med sina handskar.
När han sent omsider äntligen gick hem sa jag till honom att det var slut mellan oss och han ville förstås ha reda på varför. Inte kunde jag säga att det var på grund av handskarna så jag sa att jag hade kommit på andra tankar och var nog inte var så kär i honom när allt kom omkring. Och så blev det.
Träffade honom många år efteråt då jag bodde i Stockholm han påstod då att han fortfarande var kär i mig och hade haft svårt att smälta att jag hade gjort slut med honom "bara så där" den gången för så många år sedan. Det blev inget mellan oss den här gången heller, "för mycket vatten hade runnit under broarna" sedan den gången och då hade jag redan träffat honom som kom att bli min stora ungdomskärlek.
Det finns många orsaker till varför man vill att det ska vara slut men jag tror att det här är väl ett bland de dummaste orsakerna man kan ha. Jag tror att han aldrig någonsin fick reda på vad orsaken var, inte ens då vi träffades i Stockholm. Men jag undrar vad han skulle ha sagt om han hade fått reda på att min kärlek tog slut på grund av att han dumt nog försökte täcka över den spruckna sömmen med sina handskar.
Livets vatten
Min kompis och jag skulle äntligen få åka till Tärendöholmen för att tälta en midsommar. Åh vad vi hade längtat efter det. Jag tror att det var året före som det hade snöat midsommarafton och resan dit hade blivit inställd. Fy vad vi surade efter det, men nu skulle det äntligen bli av.Vi skulle få tälta en natt och det räckte för oss, bara vi fick åka dit. Det var ju en jättegrej då!
De andra kompisarna frågade vad vi skulle ta med oss och vi räknade upp en massa mat och annat. Det var ju förstås inte det de hade i åtanke fattade vi ganska snabbt.
På något vis fick vi tag i en flaska "Svartvinbärsbrännvin" som någon hade berättat för oss att det var gott och så enkelt att blanda ut. Det behövdes inte en massa läskedryck, utan vi skulle bara behöva koka sockervatten och blanda ut det med spriten så var det klart. Himla enkelt!
Problemet, det var att vi var hos min mormor. Var skulle vi gömma flaskan tills det var dags att åka?? Vi visste att hon gärna ville kolla i våra väskor att vi hade med oss allt. Så var skulle vi gömma en hel 75:a sprit? Och hur skulle vi kunna koka sockervattnet utan att hon skulle fatta misstankar?
Vi tyckte vi var smarta då vi tänkte till och ställde flaskan i skåpet under skafferiet. Ett skåp min mormor mycket sällan var i, dessutom fanns det en massa tomflaskor där sedan tidigare. Så vi ställde helt sonika flaskan längst bak i skåpet och kollade flera gånger om den syntes, men den försvann liksom i mängden tyckte vi.
Och så var det det här med sockervattnet! Hur skulle vi lösa det? Då kom vi på den smarta idén att vi skulle koka saft, osockrad saft och att det var mycket nyttigare än sockrad övertygade vi på något sätt min mormor om. Vi lyckades även med att förklara för henne att det var bättre om vi redan i förväg kokade sockervatten så att det fanns för dem som ville ha söt saft. Smarta som "sjutton" tyckte vi att vi var.
Dagen för avfärd till festplatsen kom och på något sätt klarade vi av att smuggla ut flaskan ur skåpet utan att min mormor såg något. Kommer inte ihåg hur vi förklarade varför vi skulle ta med oss två flaskor sockervatten, men tydligen gjorde vi det bra eftersom vi fick ta med oss det utan "krusiduller".
Det var med en lättnadens suck vi satte oss i bilen och bekräftade för våra kompisar att vi hade fått med det vi skulle ha. De ville gärna smaka av det och de skulle i sin tur bjuda oss på "mellanöl"som de hade lyckats fixa. Som ni kanske har förstått var det ingen av oss som hade uppnått den aktningsvärda ålder man behövde för att kunna göra egna inköp av alkoholhaltiga drycker.
Då vi kom fram till festplatsen började vi med att ställa upp tältet och packa ur all packning ur bilen, sedan skulle vi grilla lite korv och ta oss en öl hade vi bestämt oss för. Sedan var det dags för vår flaska att plockas fram.
Då vi tog fram den så tyckte vi att den såg ovanligt ljus ut, nog hade den väl ändå varit mörkare då vi hade ställt undan den in i skåpet. Men vi ryckte på axlarna och tänkte att vi kanske hade inbillat oss eftersom vi hade haft full sjå med att hitta ett gömställe.
Vi blandade färdigt i två flaskor, lika delar sprit som sockervatten och det blev inte mycket färg kvar av spriten. Vi bjöd våra kompisar att skåla med oss, så vi hällde andäktigt upp den utblandade spriten i varsin mugg och skålade för att vi skulle få en jättekul festhelg, utan vuxna.
En av kompisarna började spotta och fräsa och frågade vad "i helvete" vi hade i flaskan så vi skyndade oss att smaka. Tänkte ju på en gång att vi kanske hade gjort något fel då vi blandade, men det var inte det som var problemet.
Problemet var att det smakade bara ...
Ja, just det, bara "pissljummen" sockervatten! Ingenting annat!
Om man nu inte riktigt riktigt kände efter kunde man väl urskilja att det kanske fanns ett litet uns av alkohol i det, vilket inte gjorde det bättre. Vi hade blivit lurade! Men det skulle vi ta tag i då vi kom hem, inte skulle man sälja till oss färgat vatten ostraffat. Det kom vi överens om. Men nu väntade festen.
Tur att vi hade snälla (?) kompisar och att de ändå hade köpt med sig en hel del öl. Kanske ändå tur i oturen att vi på vår första midsommarfest utan föräldrar inte hade så stor tillgång till alkohol. Det blev en väldigt mycket nyktrare tillställning än vad vi hade räknat med.
Då vi kom hem satt mormor vid köksbordet och läste. Hon frågade hur vi hade haft det och om det hade varit kul. Hon tittade på oss med ögon som sa mer än hennes ord. Jag såg direkt att någonting lurt var på gång. Min mormor hade sådana ögon som kunde glittra utan att hon skrattade...
och då visste man...
Hon gick stilla och lugnt till skafferiet, böjde sig ned och öppnade skåpet under det! Jag kommer ihåg att jag hade svårt att andas och flämtade säkert som den värsta hunden och mina ögon blev säkerligen klotrunda då min mormor plockade fram en flaska som vi, jag och min kompis, kände igen mycket väl.
- Jag tror att ni glömde den här, sa min mormor och ställde flaskan mitt på bordet. Vi stirrade på flaskan och innehållet som det saknades ungefär en fjärdedel av. Det var riktigt mörkröd i färgen. Vi höll andan. Vad skulle komma nu? Skulle vi bli utskällda?
Helt plötsligt började min mormor skratta och sa att det här var det roligaste hon varit med om. Att ha fått lura oss så fullständigt. Hon och min mamma hade pratat om det här med sprit och öl och varit lite oroliga för det. De båda hade bestämt sig för att verkligen ha ögonen på skaft för vad vi gjorde. Ingenting hade undgått deras falkögon. Absolut ingenting!!
Men vi! Vi hade missat helt att hon, min snälla rara mormor hade blandat ut spriten med vatten, just precis så att spriten fortfarande hade kvar lite färg!
Inte hade vi lyckats lura dem så som vi trodde. De hade bara bestämt sig för att ingenting säga, bara låta oss tro att vi var så smarta. Och visst fanns det en poäng i det hela.
Vi hade ju med egna och nästan nyktra ögon fått se hur det kunde gå för dem som drack alldeles för mycket då vi hade varit på festplatsen. Det kunde ha kunnat vara vi. Hade min mamma och mormor börjat någon typ av diskussion med oss hade vi kanske även på trots gjort något dumt. Det kan ju ingen veta.
Kläder efter väder...
Tänker på då man var yngre och for på dans. Vi kunde åka flera mil bara för att dansa, enkelväg kunde det handla om 7-10 mil. Kommer speciellt ihåg en gång då vi åkte till ett ställe som låg ungefär 9 mil bort. Det var mitt i smällkalla vintern och killen som min kompis och jag skulle åka med hade en gammal BMW. Då han kom hade vi klätt upp oss, hade kjol, strumpbyxor och ett par tunna skor som var lätta att dansa i. Min mormor hade försökt få oss att ta på oss lite varmare kläder eftersom det var en bra bit att åka och mycket kunde hända på vägen. Men inte lyssnade vi, inte ville vi ha på oss några fula otympliga kläder då vi for på dans. Vi var ett helt gäng som satt som packade sillar i bilen då vi for iväg till dansen. Inga säkerhetsbälten här inte!Resan gick bra och vi hade det jättekul både på vägen till dansen och på dansstället. Men det var sedan då vi åkte hem som det var mindre kul för bara efter några kilometer började jag tycka att det var väldigt kallt om mina fötter. Då berättade killen som körde bilen att värmen hade lagt av men att det var inget att bekymra sig om, vi kunde packa ihop oss mer för att hålla värmen.
Jag visste inte att det kunde göra så ont då man frös. Har aldrig varit med om att frysa så mycket som jag gjorde den gången. Hur jag än gjorde blev det inte varmare om fötterna och det gjorde fruktansvärt ont i tårna. Det var den längsta färden och kändes som att den aldrig skulle ta slut. Man kan lugnt säga att resan tillbaka hem inte var fullt lika rolig som den hade varit till dansen. Alla satt vi bara och försökte hålla oss varma så gott det gick.
Då killen stannade utanför min mormor visste jag inte hur fort jag skulle ta mig ut ur bilen och då jag ställde mig upp kunde jag knappt stå på mina fötter, så ont gjorde det. Det första jag gjorde då jag kom in i köket var att sätta mig bredvid elementet och stoppa in tårna mellan springorna. Fruktansvärt skönt var det. Där satt vi till slut alla på rad och försökte få in våra tår så långt in som möjligt mellan springorna i elementet och min mormor gick där och skakade på huvudet. Jag kunde riktigt höra hur hon tänkte "vad var det jag sa" men det sa hon aldrig högt så att vi hörde det.
Lärde någon av oss något av detta? Nej , måste jag tyvärr säga för nästa gång det var dans så var vi lika tunt klädda som gången före. Men det är väl ett ganska typiskt ungdomsbeteende, eller ...?
Saturday, May 28, 2011
Christina Arosell
Christina Arosell föddes den 2 februari 1689 i sala av föräldrarna Brita Könman Johansdotter och Prosten Laurentius Aroselius Petrii Sala i Västmanland- Uppland.
Troligen år 1705 eller 1706 gifter hon sig med kyrkoherden Petrus Kristiasson Bozaeus och de får några barn tillsammans.
Barn:
1. BRITA CAJSA, f. 4/12 1707, † 23/5 1778
2. MARIA CHRISTINA, f. 17/12 1708, g. 15/3 1737 m.
kyrkoherden i Sveg PETRUS RISSLER.
3. JUSTINA ELISABETH f. 5/9 1710, g. m. rektorn vid Frösö skola; sist kyrkoherden
här i Sunne PETRUS STAFF.
4. CHRISTIAN, f. 31/7 1712, stud.1727, † som
auskultant i Svea hofrätt 2/11 1735;
5. LARS, f.19/1 1714, begr. 8/9 1717.
Troligen år 1705 eller 1706 gifter hon sig med kyrkoherden Petrus Kristiasson Bozaeus och de får några barn tillsammans.
Barn:
1. BRITA CAJSA, f. 4/12 1707, † 23/5 1778
2. MARIA CHRISTINA, f. 17/12 1708, g. 15/3 1737 m.
kyrkoherden i Sveg PETRUS RISSLER.
3. JUSTINA ELISABETH f. 5/9 1710, g. m. rektorn vid Frösö skola; sist kyrkoherden
här i Sunne PETRUS STAFF.
4. CHRISTIAN, f. 31/7 1712, stud.1727, † som
auskultant i Svea hofrätt 2/11 1735;
5. LARS, f.19/1 1714, begr. 8/9 1717.
Per Petrus Kristiansson Bozaeus
Per Petrus Kristiansson Bozaeus föddes omkring f.1670 i Härnösand eller Nordingrå, Ångermanland. Hans föräldrar är rådmansdottern Justina Eriksdotter Malmström-Sahlström från Uppsala och Kyrkoherden Kristiern Bozaeus från Gävle.
Petrus inskrevs samidigt som sin bror Christian som student från "Westerbottnius" 25/8 1688 i Uppsala universitet. Promoverering till fil.mag 1697. Var huspredikant hos riksrådet Greve Carl Bondes änka Maria Gustava Gyllenstjerna 1702 i Marielund,Funbo.
Han fick Ggl.Maj:ts remiss till lektoratet i teologi vid Härnösands gymnasium 1701, men konsistoriet föreslog i hans ställe därtil Olof Plantin, "för den bräcklighet som en tid bemälte Boazaeus warit till sin hörsl beswäradmed, tills tortmen och hinder för detta ämbetes utövning".
Detta hindrade ej konsistoratet att några år senare, den 4 januari 1705 föreslå Petrus Bozaeus till "Matheos lektor i anseende till hans berömliga studier, nyktra och alfvarliga lefverne samt fogliga sinne".
I maj samma år utnämns han som kyrkoherde i Sunne, Jämtland. Han tillträder ett år senare den 1 maj 1706.
Vid samma tid tar han prästdottern Christina Larsdotter Arosell till hustru och de får bland annat dottern Brita Kajsa Bozae.
Barn:
1. BRITA CAJSA, f. 4/12 1707, † 23/5 1778
2. MARIA CHRISTINA, f. 17/12 1708, g. 15/3 1737 m.
kyrkoherden i Sveg PETRUS RISSLER.
3. JUSTINA ELISABETH f. 5/9 1710, g. m. rektorn vid Frösö skola; sist kyrkoherden
här i Sunne PETRUS STAFF.
4. CHRISTIAN, f. 31/7 1712, stud.1727, † som
auskultant i Svea hofrätt 2/11 1735;
5. LARS, f.19/1 1714, begr. 8/9 1717.
Vid sin död lördagen den 4 juni 1715 i Sunne,Jämtland, 45 år gammal sågs han som en hedersman. Han blev begravd 29 juni i Sunne, Jämtland. Kyrkoherde i Sunne, Jämtland.
Petrus inskrevs samidigt som sin bror Christian som student från "Westerbottnius" 25/8 1688 i Uppsala universitet. Promoverering till fil.mag 1697. Var huspredikant hos riksrådet Greve Carl Bondes änka Maria Gustava Gyllenstjerna 1702 i Marielund,Funbo.
Han fick Ggl.Maj:ts remiss till lektoratet i teologi vid Härnösands gymnasium 1701, men konsistoriet föreslog i hans ställe därtil Olof Plantin, "för den bräcklighet som en tid bemälte Boazaeus warit till sin hörsl beswäradmed, tills tortmen och hinder för detta ämbetes utövning".
Detta hindrade ej konsistoratet att några år senare, den 4 januari 1705 föreslå Petrus Bozaeus till "Matheos lektor i anseende till hans berömliga studier, nyktra och alfvarliga lefverne samt fogliga sinne".
I maj samma år utnämns han som kyrkoherde i Sunne, Jämtland. Han tillträder ett år senare den 1 maj 1706.
Vid samma tid tar han prästdottern Christina Larsdotter Arosell till hustru och de får bland annat dottern Brita Kajsa Bozae.
Barn:
1. BRITA CAJSA, f. 4/12 1707, † 23/5 1778
2. MARIA CHRISTINA, f. 17/12 1708, g. 15/3 1737 m.
kyrkoherden i Sveg PETRUS RISSLER.
3. JUSTINA ELISABETH f. 5/9 1710, g. m. rektorn vid Frösö skola; sist kyrkoherden
här i Sunne PETRUS STAFF.
4. CHRISTIAN, f. 31/7 1712, stud.1727, † som
auskultant i Svea hofrätt 2/11 1735;
5. LARS, f.19/1 1714, begr. 8/9 1717.
Vid sin död lördagen den 4 juni 1715 i Sunne,Jämtland, 45 år gammal sågs han som en hedersman. Han blev begravd 29 juni i Sunne, Jämtland. Kyrkoherde i Sunne, Jämtland.
Krämpor och sjukdom
Blindhet:
Brita Kajsa Bozaeus (Blind änka) - Jämtlands län, Ede
Margareta Laestadius (Blind änka) - Norrbotten, Piteå
Cancer
Eugenia Blenda Nordlund Västerbottens län, Malå
Inre organ:
Pehr Fjellström (Vattusot) - Nottbottens län
Mystisk/okänd dödsorsak/Död ung:
Petrus Bozaeus (Dövhet, bräcklighet) - Västernorrlnds län, Härnösand
Virus och bakteriella sjukdomar:
Arthur Haaras föräldrar (Spanska sjukan) - Norrbottens län, Gällivare
Pehr Wåhlström (Lungsot/Tbc) - Norrbottens län, Svartbyn
Brita Kajsa Bozaeus (Blind änka) - Jämtlands län, Ede
Margareta Laestadius (Blind änka) - Norrbotten, Piteå
Cancer
Eugenia Blenda Nordlund Västerbottens län, Malå
Inre organ:
Pehr Fjellström (Vattusot) - Nottbottens län
Mystisk/okänd dödsorsak/Död ung:
Petrus Bozaeus (Dövhet, bräcklighet) - Västernorrlnds län, Härnösand
Virus och bakteriella sjukdomar:
Arthur Haaras föräldrar (Spanska sjukan) - Norrbottens län, Gällivare
Pehr Wåhlström (Lungsot/Tbc) - Norrbottens län, Svartbyn
Brita Katarina "Kajsa" Bozaea
Brita Katarina "Kajsa" Bozaea
Född den 4 december 1707 i Brunflo församling i ÖStersund Kommun, Jämtland. Hon är dotter till kyrkoherden Petrus Christierni Bozaeus (Per Kristiansson) och Christina Arosell från Sala.
Brita Kajsa föddes vid föräldrarnas resa till pstorskan Alstadiis begravning i Revsund.
Den 4 mars år 1727 gifter hon sig med Kapten Anders Borin på Andersön, Jätmland och de får bland annat sonen Sven Gustaf Borin och två döttrar. Hon lever som kaptenshustru på Andersön.
1766 dör hennes make och samma år lämnar hon deras hem i Ede och flyttar till Optand i Brunflo. Hon sköttes som blind av två ogifta döttrar.
Ca 12 år efter sin makes död vid Truttgården, avlider Brita Kajsa 70 år gammal, lördag den 23 maj 1778 i Optand, Bruflo.
Född den 4 december 1707 i Brunflo församling i ÖStersund Kommun, Jämtland. Hon är dotter till kyrkoherden Petrus Christierni Bozaeus (Per Kristiansson) och Christina Arosell från Sala.
Brita Kajsa föddes vid föräldrarnas resa till pstorskan Alstadiis begravning i Revsund.
Den 4 mars år 1727 gifter hon sig med Kapten Anders Borin på Andersön, Jätmland och de får bland annat sonen Sven Gustaf Borin och två döttrar. Hon lever som kaptenshustru på Andersön.
1766 dör hennes make och samma år lämnar hon deras hem i Ede och flyttar till Optand i Brunflo. Hon sköttes som blind av två ogifta döttrar.
Ca 12 år efter sin makes död vid Truttgården, avlider Brita Kajsa 70 år gammal, lördag den 23 maj 1778 i Optand, Bruflo.
Friday, May 27, 2011
Preussen
Preussen, både som geografisk, etnisk och politisk stadsorganism inte alltid varit Tysk. Preussen som ett politiskt statsbegrepp har sitt ursprung i ett vasallän i Polen (1466-1657).
namnet Preussen är dock äldre och har sitt ursprung i de baltiska pruserna som bebodde området längst ÖStersjöns kust mellan Njemen (Memel) och Weichsel vilket motsvarar östra Polen från Östersjön ned till warszawa samt kalingrad.
detta land var i äldre tider vilt och svårtillgängligt, skogigt och fylld av träsk och sjöar. Man talade i huvudsak språket prusiska (fornpreussiska), men även semgalliska, seliska och kuriska. det prusiska folket som levde här då var nära besläktade med invånarna i dagens Litauen.
Prusernas levnadssätt liknade fornslavernas; det fanns inga städer, huvudnäringen var jakt, fiske och boskpsskötsel. jordbruk förekom i mycket liten omfattning och religionen var enkel naturdyrkan utan tempel.
En helig plats var Romowe (i Samland) med sina gudabilder. samland har fått sitt namn från sambierna (semberna), en utdöd stam av pruser. Religionen liknade Romuwa, som är en Litauisk hednisk polyetisk religion. Det är en äldre form av hedendom som utövades fram till 1387 kring nuvarande Lettland, kalingrad, Litauen och Polen. namnetbetyder helgedom eller fristad.
Det kristna missionsarbetet i Preussen började redan 997 men blir mer seriös först under 1200-talet. Preussen övertas av Tyska orden och det strömmar in tyska nybyggare. det prusiska elementet utrotades, assimilierades eller trängdes alltmer undan och tyska seder och språk blev gällande. Under 1400-talet blir Preussen under vasallskp till Polen. I krig med Sverige blir Pole utmattat och Preussen lyckas bli självständigt 1660.
Det var ett hertigdöme, sedan ett konungarike och till sist en delstat i tyskland. från 1700-talet var den en betydande europeisk stat men den upplöstes formellt 1947 till följd av andra världskriget.
namnet Preussen är dock äldre och har sitt ursprung i de baltiska pruserna som bebodde området längst ÖStersjöns kust mellan Njemen (Memel) och Weichsel vilket motsvarar östra Polen från Östersjön ned till warszawa samt kalingrad.
detta land var i äldre tider vilt och svårtillgängligt, skogigt och fylld av träsk och sjöar. Man talade i huvudsak språket prusiska (fornpreussiska), men även semgalliska, seliska och kuriska. det prusiska folket som levde här då var nära besläktade med invånarna i dagens Litauen.
Prusernas levnadssätt liknade fornslavernas; det fanns inga städer, huvudnäringen var jakt, fiske och boskpsskötsel. jordbruk förekom i mycket liten omfattning och religionen var enkel naturdyrkan utan tempel.
En helig plats var Romowe (i Samland) med sina gudabilder. samland har fått sitt namn från sambierna (semberna), en utdöd stam av pruser. Religionen liknade Romuwa, som är en Litauisk hednisk polyetisk religion. Det är en äldre form av hedendom som utövades fram till 1387 kring nuvarande Lettland, kalingrad, Litauen och Polen. namnetbetyder helgedom eller fristad.
Det kristna missionsarbetet i Preussen började redan 997 men blir mer seriös först under 1200-talet. Preussen övertas av Tyska orden och det strömmar in tyska nybyggare. det prusiska elementet utrotades, assimilierades eller trängdes alltmer undan och tyska seder och språk blev gällande. Under 1400-talet blir Preussen under vasallskp till Polen. I krig med Sverige blir Pole utmattat och Preussen lyckas bli självständigt 1660.
Det var ett hertigdöme, sedan ett konungarike och till sist en delstat i tyskland. från 1700-talet var den en betydande europeisk stat men den upplöstes formellt 1947 till följd av andra världskriget.
Åbo, Finland
Åbo (finska Turku) är en stad och kommun i landskapet Egentliga Finland. Åbo är finlands femte största stad och residentstad i Västra Finlans. 5.2%, ca 10 000 av innevånarna har svenska som modersmål och stadens språkliga status är tvåspråklig med finska som majoritetsspråk.
Åbo är Finlands äldsta stad. Man antar att staden grundades på 1200-talet och Åbo har en lång historia bakom sig och var under lång tid maktens centrum i Finland. Precis som många andra Finska kuststäder har staden länge haft en stor del finlandssvenska invånare.
Åbo domkyrka och bron över Aura å,
under den svenska tiden, före Åbo brand 1827.
Ur verket "Finland i ord och bild" av O. M. Reuter, tryckt i Stockholm 1901, sidan 317.
Åbo är en av finlands sex medeltida städer. Byggandet av Åbo domkyrka och Åbo slott inleddes på 1280-talet. Åbo utgjorde administrativt och ekonomiskt centurm för finland, med bland annat livlig handel med hansestäderna Reval, Danzig och Lübeck. Det finska namnet Turki är från det ord i fornryska språket som betyder torg.
Mot slutet av 1550-talet var Åbo en av huvudskådeplatserna för striderna mellan kng sigismund och hertig Karl. Under 1600-talet grundades Åbo Hovrätt och Kungliga Akademien i Åbo och stadens befolkning ökade betydligt, till omkring 6 000 personer.
Åbo innan branden.
Carl Ludvig Engel (1778–1840)
Litografi av C. A. af Scheele,
efter teckning av G. W. Finnberg
Åbo brand var den enorma brand som den 4 september 1827 förstörde stora delav av staden. Branden blev ett lika hårt slag för staden som förlusten av huvudstadsvärdigheten 1812. Eldsvådan har ansetts vara den största stadsbrand som någonsin hemsökt ett land i Norden. 17 människor avled i branden och omkring 2500 byggnder, både privata bostäder som samhällsbyggnader förstördes. En omdedelbar följd till branden var att akademien som funnits i åbo sedan 1640 nu flyttades till Helsingfors och fick namnet "Kejserliga Alexanders uiversitet i Finland".
ett alldeles nytt Åbo växte upp ur askan vid Aura Å. De få områden som skonades från branden var klosterbacken som idag är ett museiområde.
Åbo är Finlands äldsta stad. Man antar att staden grundades på 1200-talet och Åbo har en lång historia bakom sig och var under lång tid maktens centrum i Finland. Precis som många andra Finska kuststäder har staden länge haft en stor del finlandssvenska invånare.
Åbo domkyrka och bron över Aura å,under den svenska tiden, före Åbo brand 1827.
Ur verket "Finland i ord och bild" av O. M. Reuter, tryckt i Stockholm 1901, sidan 317.
Åbo är en av finlands sex medeltida städer. Byggandet av Åbo domkyrka och Åbo slott inleddes på 1280-talet. Åbo utgjorde administrativt och ekonomiskt centurm för finland, med bland annat livlig handel med hansestäderna Reval, Danzig och Lübeck. Det finska namnet Turki är från det ord i fornryska språket som betyder torg.
Mot slutet av 1550-talet var Åbo en av huvudskådeplatserna för striderna mellan kng sigismund och hertig Karl. Under 1600-talet grundades Åbo Hovrätt och Kungliga Akademien i Åbo och stadens befolkning ökade betydligt, till omkring 6 000 personer.
Åbo innan branden.Carl Ludvig Engel (1778–1840)
Fram till år 1812 var Åbo huvudtad i Finland, som fram till år 1809 var en del av Sverige. Åren 1812-1819 flyttades huvustaden närmare Ryssland, till Helsingfors. Tre fjärdedelar av åbo förstördes vid Åbo brand år 1827.
Litografi av C. A. af Scheele,efter teckning av G. W. Finnberg
Åbo brand var den enorma brand som den 4 september 1827 förstörde stora delav av staden. Branden blev ett lika hårt slag för staden som förlusten av huvudstadsvärdigheten 1812. Eldsvådan har ansetts vara den största stadsbrand som någonsin hemsökt ett land i Norden. 17 människor avled i branden och omkring 2500 byggnder, både privata bostäder som samhällsbyggnader förstördes. En omdedelbar följd till branden var att akademien som funnits i åbo sedan 1640 nu flyttades till Helsingfors och fick namnet "Kejserliga Alexanders uiversitet i Finland".
ett alldeles nytt Åbo växte upp ur askan vid Aura Å. De få områden som skonades från branden var klosterbacken som idag är ett museiområde.
Sven Borin och Margareta Jerling
Sven Borin och Margareta Jerling är föräldrar till Kaptenlöjtnant Anders Borin. Sven var kronobefallningsman i västergötland. Margareta tros vara född 1660 i Västergötlands län.
Om släktens ursprung eller betydelse av namnet är inte säkerställt. Enligt tradition ska den härstamma från Livland. I Preussiska provinsen Schlesien finns två byar med namnen Övre och nedre Borin (Ober Borin, Nieder Borin) och kanske har man gjort det inte helt ovanliga att man tagit sitt namn från sin födelsebygd. Många som inte tillhör denna släkt bär idag namnet Borin.
Om släktens ursprung eller betydelse av namnet är inte säkerställt. Enligt tradition ska den härstamma från Livland. I Preussiska provinsen Schlesien finns två byar med namnen Övre och nedre Borin (Ober Borin, Nieder Borin) och kanske har man gjort det inte helt ovanliga att man tagit sitt namn från sin födelsebygd. Många som inte tillhör denna släkt bär idag namnet Borin.
Anders Borin
Anders Borin föddes 30 november 1688 i Lockne socken, västergötland. Hans föräldrar var kronobefallninsmannen Sven Borin och Margareta Jerling.
Den 4 april år 1727 gifte han sig med prästdottern Brita Katarina "Kajsa" Bozeaus, i Sunne. De fick minst tre barn, 2 döttrar och en son tillsammans. Föräldrar till Sven Gustaf Borin.
Anders blir kaptenlöjtnant vid Jämtlands dragonregemente och är bosatt på Ede Löjtnantsboställe, Hammerdal och avlider den 18 juli 1766 på Truttsgården i Brunflo, 77 år gammal.
Den 4 april år 1727 gifte han sig med prästdottern Brita Katarina "Kajsa" Bozeaus, i Sunne. De fick minst tre barn, 2 döttrar och en son tillsammans. Föräldrar till Sven Gustaf Borin.
Anders blir kaptenlöjtnant vid Jämtlands dragonregemente och är bosatt på Ede Löjtnantsboställe, Hammerdal och avlider den 18 juli 1766 på Truttsgården i Brunflo, 77 år gammal.
Sven Gustaf Borin
Sven Gustaf borin föddes 29 januari 1729 i löjtnantsbostället i Ede, hammerdal i Jämtland. Hans föräldrar är Anders Borin och Brita Katarin "Kajsa"Bozaeus Den 22 december 1754 gifter han sig med Eva Eleonora Von Nandelstadh.
Barn:
1. Catharina Sophia Borin, född 9 juni 1757 i Dvärsätt, Rödön.
Död augusti 1757 i Dvärsätt, Rödön.
2. Eva Eleonora Borin, född 18 juli 1758 i Dvärsätt, Rödön,
död 1760 17/2 i Dvärsätt, Rödön.
3. Petrus Borin, född 26 november 1760 i Dvärsätt, Rödön,
död 1812 i Brasta Gård, Hallen. Gift 1793 med Maria Ullén, född 1769.
4. Daniel Fredrich Borin, född 15 november 1766 15/11 i Dvärsätt, Rödön.
5. Johan Gustaf Borin, född 1768 19/3 i Dvärsätt, Rödön.
Kyrkoherde i Överkalix och Refsund. Gift med Maria Elisabeth Burman,
född 1784, död 1826 19/2 i Överkalix.
6. Brita Cajsa Borin, född 1772 18/8 i Heljesund, Hallen,
död 13 mars 1847 i Överkalix. Bosatt i Arjeplog sedan Heden, Överkalix.
Gift 1798 med Pehr Wåhlström, född 1770, död 1817 14/12 i Heden, Överkalix. Fänrik.
1794 gifter han om sig med Emerentia Ulrika Modee. Under sin livstid hinner han skapa en lång lista på sin yrkesväg inom det militära.
Korpral vid Jämtlands regemente 23 december 1742.
Rustmästare 15 oktober 1751.
Furir 13 december 1752.
Sergeant 13 Juli 1754.
Fänrik 28 februari 1765.
Löjtnant 15 oktober 1770.
Premierlöjtnant 5 Juli 1771.
Kapten i armén 18 december 1776.
Kapten vid regementet 1 april 1791.
Kompanichef 11 maj 1791.
Avsked med Majorstitel 26 Jan 1795.
11 juni 1798 avlider Sven Gustaf Borin, 69 år gammal.
Barn:
1. Catharina Sophia Borin, född 9 juni 1757 i Dvärsätt, Rödön.
Död augusti 1757 i Dvärsätt, Rödön.
2. Eva Eleonora Borin, född 18 juli 1758 i Dvärsätt, Rödön,
död 1760 17/2 i Dvärsätt, Rödön.
3. Petrus Borin, född 26 november 1760 i Dvärsätt, Rödön,
död 1812 i Brasta Gård, Hallen. Gift 1793 med Maria Ullén, född 1769.
4. Daniel Fredrich Borin, född 15 november 1766 15/11 i Dvärsätt, Rödön.
5. Johan Gustaf Borin, född 1768 19/3 i Dvärsätt, Rödön.
Kyrkoherde i Överkalix och Refsund. Gift med Maria Elisabeth Burman,
född 1784, död 1826 19/2 i Överkalix.
6. Brita Cajsa Borin, född 1772 18/8 i Heljesund, Hallen,
död 13 mars 1847 i Överkalix. Bosatt i Arjeplog sedan Heden, Överkalix.
Gift 1798 med Pehr Wåhlström, född 1770, död 1817 14/12 i Heden, Överkalix. Fänrik.
1794 gifter han om sig med Emerentia Ulrika Modee. Under sin livstid hinner han skapa en lång lista på sin yrkesväg inom det militära.
Korpral vid Jämtlands regemente 23 december 1742.
Rustmästare 15 oktober 1751.
Furir 13 december 1752.
Sergeant 13 Juli 1754.
Fänrik 28 februari 1765.
Löjtnant 15 oktober 1770.
Premierlöjtnant 5 Juli 1771.
Kapten i armén 18 december 1776.
Kapten vid regementet 1 april 1791.
Kompanichef 11 maj 1791.
Avsked med Majorstitel 26 Jan 1795.
11 juni 1798 avlider Sven Gustaf Borin, 69 år gammal.
Brita Kajsa Borin
Brita Kajsa Borin född 1772 i Häljesund, Hallen i jämtland och var dotter till Major Gustav Borin och Eva Eleonora von Nandelsadt.
1798 vigdes hon med Fänrik Pehr wåhlström och de fick 7 barn tillsammans. Hon hinner tillsammans med maken att bo i Arjeplog en tid innan de hamnar på Heden i Överkalix. Hon var hans andra hustru.
Barn:
Carl Gustaf Wåhlström f.1798
Greta Catharina Wåhlström f.1803
Christina Eleonora Whålström f.1805
Sophia Aurora Wåhlström f.1810
Carolina Gustafva Whålström f.1811
Fredrica Wåhlström f.1812
Eva Wåhlström f. 1814 i Överkalix
Hennes make dog av lungsot på Heden år 1817. Hon dog på Heden, Överkalix den 13 mars 1847, 75 år gammal.
1798 vigdes hon med Fänrik Pehr wåhlström och de fick 7 barn tillsammans. Hon hinner tillsammans med maken att bo i Arjeplog en tid innan de hamnar på Heden i Överkalix. Hon var hans andra hustru.
Barn:
Carl Gustaf Wåhlström f.1798
Greta Catharina Wåhlström f.1803
Christina Eleonora Whålström f.1805
Sophia Aurora Wåhlström f.1810
Carolina Gustafva Whålström f.1811
Fredrica Wåhlström f.1812
Eva Wåhlström f. 1814 i Överkalix
Hennes make dog av lungsot på Heden år 1817. Hon dog på Heden, Överkalix den 13 mars 1847, 75 år gammal.
Geografiska Platser
Fars sida
Böle i Malå kommun, 2 km om Koppsele
Mors sida
Borin (provins Schlesien, Preussen)
Vähävaara (Lillberget)
Åbo, Finland
Böle i Malå kommun, 2 km om Koppsele
Mors sida
Borin (provins Schlesien, Preussen)
Vähävaara (Lillberget)
Åbo, Finland
Sigill, vapensköldar
Släkte:
Trast i Bygdeå - Prästsläkten Trast ursprung och Bygdeås sockensigill och kommunvapen.
Trast i Bygdeå - Prästsläkten Trast ursprung och Bygdeås sockensigill och kommunvapen.
Bygdeå och släkten Trast
Turdinus är trast på latin och en teori är att namnet trast i det här fallet härstamar från Bygdeås sockenvapen som består av en sköld med en trast på.
Robertsfors kommunvapen med en trast.
Sockensigillet ovan är avtecknad av walter Asplund, Bygdeå. Detta sigill finns i trärelief ca 20x20 cm på predikstolens baldakin från 1658. Predikstolen skänktes av prostinnan Karin Trast (Syster till Brita Trast) från Lövånger. Hennes far var kyrkoherde i Bygdeå 1593-1626.
Bygdeå är en tätort i Robertsfors kommun, och hette tidigare Skinnarbyn och utgjorde då centralort i bygdeå socken. Numera heter det bygdeå församling och motsvarar samma geografiska område som Robertsfors kommun. Bygdeå nämns som Bygda i skattelängder från 1314. bygda tros då motsvara Rickleån, vars slingrande gång genom landskapet gett namnet Bygda (böja).
Robertsfors är en tätort i Västerbotten och centralort i Robertsfors kommun i Västerbottens län.
Första gången Bygdeå nämns är 1314 men det är troligt att det funnits bebyggelse och bofasta långt innan dess. Bygdeås ursprungliga symbol från medeltiden var en koltrast som idag återfinns i Robertsfors kommunvapen. Ett gammalt öknamn var "bygdetrastar" om personer från Bygdeå.
Bygdeås kyrka byggdes enligt Biskop Billberg 1169, men det kan nog tolkas att vid den tidpunkten började man använda platsen för altare och bönehus. Kyrkplatsen som vid den tiden var belägen vid en havsvik tror tidigare ha varit bebyggd med en träkyka. 1539 slogs valvet till den idag befintliga stenkyrkan, och sedan dess har den byggts om i omgångar.
Robertsfors kommunvapen med en trast.
Sockensigillet ovan är avtecknad av walter Asplund, Bygdeå. Detta sigill finns i trärelief ca 20x20 cm på predikstolens baldakin från 1658. Predikstolen skänktes av prostinnan Karin Trast (Syster till Brita Trast) från Lövånger. Hennes far var kyrkoherde i Bygdeå 1593-1626.Bygdeå är en tätort i Robertsfors kommun, och hette tidigare Skinnarbyn och utgjorde då centralort i bygdeå socken. Numera heter det bygdeå församling och motsvarar samma geografiska område som Robertsfors kommun. Bygdeå nämns som Bygda i skattelängder från 1314. bygda tros då motsvara Rickleån, vars slingrande gång genom landskapet gett namnet Bygda (böja).
Robertsfors är en tätort i Västerbotten och centralort i Robertsfors kommun i Västerbottens län.
Första gången Bygdeå nämns är 1314 men det är troligt att det funnits bebyggelse och bofasta långt innan dess. Bygdeås ursprungliga symbol från medeltiden var en koltrast som idag återfinns i Robertsfors kommunvapen. Ett gammalt öknamn var "bygdetrastar" om personer från Bygdeå.
Bygdeås kyrka byggdes enligt Biskop Billberg 1169, men det kan nog tolkas att vid den tidpunkten började man använda platsen för altare och bönehus. Kyrkplatsen som vid den tiden var belägen vid en havsvik tror tidigare ha varit bebyggd med en träkyka. 1539 slogs valvet till den idag befintliga stenkyrkan, och sedan dess har den byggts om i omgångar.
Brita Nilsdotter Trast
Brita Nilsdotter Trast föddes i Bygdeå och dog någon gång före 1653 i Lövånger. Hon var första hustrun till kyrkoherden Andreas Nicolai Burman och de fick döttrarna Märita och Malin Trast.
Brita Nilsdotter Trasts far var kyrkoherden Nicolaus Petri Turdinus. samtidigt som han var verksam som kyrkoherde i Bygdeå socken 1593-1626 ägde han även ett hemman i Gullmark.
hennes syster var gift med föregångaren till hennes make i Lövånger.
Turdinus är trast på latin och en teori är att namnet trast i det här fallet härstamar från Bygdeås sockenvapen som består av en sköld med en trast på.
Brita Nilsdotter Trasts far var kyrkoherden Nicolaus Petri Turdinus. samtidigt som han var verksam som kyrkoherde i Bygdeå socken 1593-1626 ägde han även ett hemman i Gullmark.
hennes syster var gift med föregångaren till hennes make i Lövånger.
Turdinus är trast på latin och en teori är att namnet trast i det här fallet härstamar från Bygdeås sockenvapen som består av en sköld med en trast på.
Andreas Nicolai Burman
Andreas Nicolai Burman föddes 1590 i Bureå 3, son till bonden Nils Andersson och Mariet Andersdotter. Andreas studerade i Uppsala 9 februari 1612 och blev prästvigd 1616, 26 år gammal. Han nämns som komminister i Lövånger 1623 och i Bygdeå 1626. år 1637 den 17 april kom för Uppsala domkapitel en man från Lövångers församling med sockenns skrivelse som lät följande:
"Att Gud hafver ifrån denna världen genom döden kallat deras kyrkoherde D. Christopherum Olai, och begärde att få till kyrkoherde sacellanen i församlingen, dn Petrus zachraiae, somtill nöje hade tjänt in ministerio och hvar ge honom icke kunde bekomma emedan han ringa tjänt hade begärde de herr Andreas Nicolai i Bygdeå, som till ett och tjugu år hade tjänt in ministrerio till vilken de hade stort behag, emedan han är en skicklig man i både lärdom och leverne och han tillförene tjänst där i församlingen är ock i svågerksapp med salige H.christophers efterleverska, den mycket af församlingen föskyllt hafver, hvilket kunde lända henne till godo."
Även prästen Olaus Njurenius i Umeå gav också sitt vittnesmål om detta och Andreas Nicolai blev därmed kyrkoherde och tillträdde 1638. Han var herredagsman 1643.Genom utsända stamböcker samlade han under åren 1649-51 bidrag från de norrländska kyrkoarna för att täcka kosntaderna av kyrkans utvigdning 1649. Han dog i slutet avv 1653.
Han är gift med Brita Trast som var syster till hans föregångare; D. Christopherum Olais hustru. De fick dottern Märita Burman. Han gifte sig en andra gång med Brita Bröms, dotter till kyrkoherde Peder Bröms i Segersta.
Barn med Brita trast
Märta/Märita 1630-1689
Malin Burman
"Att Gud hafver ifrån denna världen genom döden kallat deras kyrkoherde D. Christopherum Olai, och begärde att få till kyrkoherde sacellanen i församlingen, dn Petrus zachraiae, somtill nöje hade tjänt in ministerio och hvar ge honom icke kunde bekomma emedan han ringa tjänt hade begärde de herr Andreas Nicolai i Bygdeå, som till ett och tjugu år hade tjänt in ministrerio till vilken de hade stort behag, emedan han är en skicklig man i både lärdom och leverne och han tillförene tjänst där i församlingen är ock i svågerksapp med salige H.christophers efterleverska, den mycket af församlingen föskyllt hafver, hvilket kunde lända henne till godo."
Även prästen Olaus Njurenius i Umeå gav också sitt vittnesmål om detta och Andreas Nicolai blev därmed kyrkoherde och tillträdde 1638. Han var herredagsman 1643.Genom utsända stamböcker samlade han under åren 1649-51 bidrag från de norrländska kyrkoarna för att täcka kosntaderna av kyrkans utvigdning 1649. Han dog i slutet avv 1653.
Han är gift med Brita Trast som var syster till hans föregångare; D. Christopherum Olais hustru. De fick dottern Märita Burman. Han gifte sig en andra gång med Brita Bröms, dotter till kyrkoherde Peder Bröms i Segersta.
Barn med Brita trast
Märta/Märita 1630-1689
Malin Burman
Johannes Jonae Tornaeus
Johannes Jonae Tornaeus föddes 1625 i Torneå och var kyrkoherde nr 11 i Neder-Torneå. Han var först gift med Margareta Köningsdotter och de fick 6 barn tillsammans.
Barn:
1. Abraham, Sekreterade hos riksrådet greve Bengt Oxenstierna.
2. Brita, f.omkr 1644, d.i Piteå 1730. Gift med prosten i Piteå, Olaus Stephani Gran i hans tredje gifte.
3. Kenicius (König) sjökapten.
4. Johannes, militär. Ett brev från honom av år 1662 finns i Momma-arkivet.
5. Margareta, f 1652, d 1696, gift 1:o m Henrik Johannis Tornström, kyrkoherde i Nedertorneå; gift 2:o m kaptenen sedermera majoren Niclas (Nils) Girsström (det finns många exempel på stavning av efternamnet).
6. Nils Tornaeus, Skolmästare och kaplan i Torneå. Student i Uppsala 1676. Herdaminnt uppger att han är död 1690 men enligt tingsmål i Nedertorneå levde han ännu den 19 aug 1690; samma tingsmål bekräftar att han var son till prosten Tornaeus i hans första äktenskap. Gift.
Han gifter sedermera sig med Margareta "Märita"Burman som är dotter till kyrkoherden Andreas Nicolai Burman och Brita Nilsdotter trast.
Märita som då är i 40års åldern och Johannes får en dotter och son tillsammans.
1. Jonas "jon" tornaeus som uppges i herdaminnet vara från torneå. Han blir 1693 inskriven som student i uppsala och därefter prästvigd till kapellan i nedertorneå. Den vnalia åldern vid prästvigning var omkring 25 år, med detta antagande skulle jonas vara född 1672 eller 73. Han gifte sig med margareta Planting, rådmansdotter från torneå.
2. Anna Tornae är född troligen 1674 eller 75. Hon gifte sig runt 1698 med tullnären Erik Eriksson Burman i Piteå
Johannes var student vid Uppsala 1625 och var sedan informator hos förvaltaren Joachim Opspaeus på Degerö och hos kyrkoherden Olaus andr. Roslagius i Rimbo. Efter sin promotion till fil.mag 1632 , där hans promotiosnkamrat var Superintendenten P. steuchius, följde han greve bengt Oxenstierna 2resarebent2 under 6 av 7 år på resor i Orienten. På det viset förvärvade han en grundlig kännedom i orientaliska språk.
Efter hemkomsten fick han neder-torneås pstorat, vilket beslutades i Uppsala domkap den 11 oktober 1639. Vid sitt tillträde möttes han av stort ogillande av kapellanernas sida men han lade redan från första dagen ner stort arbete för att undervisa lapparna.
Det omtalas att han tog till sig en snäll lappgosse och informerade honom att läsa och förstå katekesen och därefter sänt honom tillbaka ut i lappmarken för att lära samernas barn ABC och katekes.
själv gjorde Tornaeus 1-2 resor årligen genom Torneå lappmark, ibland ända bort till utsjoki. Den 23 februari 1643 befalldes han av den Kungliga Majestät att översätta Manuale sueticum, som var ett arbete som trycktes i stockholm 1648 under hans uppsikt. därför utanordnade K.M:t den 6 september 1648 300 daler tilltärepenningar och han befriades från taxen och gården den 12 december 1648 och erhöll frihetsbrev på 4 skattehemman i socknen den 18 december.
Under Tornaeus tid byggdes Torneå stads första kyrka 1647. år 1672 författade han en beskrining över Torneå och Kemi lappmarker och utgavs i tryck först 100 år senare. Han avled den 16 juli 1681 och begravdes av sin svärson, prästen Graan i Piteå.
Barn:
1. Abraham, Sekreterade hos riksrådet greve Bengt Oxenstierna.
2. Brita, f.omkr 1644, d.i Piteå 1730. Gift med prosten i Piteå, Olaus Stephani Gran i hans tredje gifte.
3. Kenicius (König) sjökapten.
4. Johannes, militär. Ett brev från honom av år 1662 finns i Momma-arkivet.
5. Margareta, f 1652, d 1696, gift 1:o m Henrik Johannis Tornström, kyrkoherde i Nedertorneå; gift 2:o m kaptenen sedermera majoren Niclas (Nils) Girsström (det finns många exempel på stavning av efternamnet).
6. Nils Tornaeus, Skolmästare och kaplan i Torneå. Student i Uppsala 1676. Herdaminnt uppger att han är död 1690 men enligt tingsmål i Nedertorneå levde han ännu den 19 aug 1690; samma tingsmål bekräftar att han var son till prosten Tornaeus i hans första äktenskap. Gift.
Han gifter sedermera sig med Margareta "Märita"Burman som är dotter till kyrkoherden Andreas Nicolai Burman och Brita Nilsdotter trast.
Märita som då är i 40års åldern och Johannes får en dotter och son tillsammans.
1. Jonas "jon" tornaeus som uppges i herdaminnet vara från torneå. Han blir 1693 inskriven som student i uppsala och därefter prästvigd till kapellan i nedertorneå. Den vnalia åldern vid prästvigning var omkring 25 år, med detta antagande skulle jonas vara född 1672 eller 73. Han gifte sig med margareta Planting, rådmansdotter från torneå.
2. Anna Tornae är född troligen 1674 eller 75. Hon gifte sig runt 1698 med tullnären Erik Eriksson Burman i Piteå
Johannes var student vid Uppsala 1625 och var sedan informator hos förvaltaren Joachim Opspaeus på Degerö och hos kyrkoherden Olaus andr. Roslagius i Rimbo. Efter sin promotion till fil.mag 1632 , där hans promotiosnkamrat var Superintendenten P. steuchius, följde han greve bengt Oxenstierna 2resarebent2 under 6 av 7 år på resor i Orienten. På det viset förvärvade han en grundlig kännedom i orientaliska språk.
Efter hemkomsten fick han neder-torneås pstorat, vilket beslutades i Uppsala domkap den 11 oktober 1639. Vid sitt tillträde möttes han av stort ogillande av kapellanernas sida men han lade redan från första dagen ner stort arbete för att undervisa lapparna.
Det omtalas att han tog till sig en snäll lappgosse och informerade honom att läsa och förstå katekesen och därefter sänt honom tillbaka ut i lappmarken för att lära samernas barn ABC och katekes.
själv gjorde Tornaeus 1-2 resor årligen genom Torneå lappmark, ibland ända bort till utsjoki. Den 23 februari 1643 befalldes han av den Kungliga Majestät att översätta Manuale sueticum, som var ett arbete som trycktes i stockholm 1648 under hans uppsikt. därför utanordnade K.M:t den 6 september 1648 300 daler tilltärepenningar och han befriades från taxen och gården den 12 december 1648 och erhöll frihetsbrev på 4 skattehemman i socknen den 18 december.
Under Tornaeus tid byggdes Torneå stads första kyrka 1647. år 1672 författade han en beskrining över Torneå och Kemi lappmarker och utgavs i tryck först 100 år senare. Han avled den 16 juli 1681 och begravdes av sin svärson, prästen Graan i Piteå.
Margareta Burman
Margareta "Märita" Burman är född omkring 1630 och är dotter till kyrkoherden Andreas Nicolai Burman och Brita Nilsdotter Trast. Runt 16 års ålder gifter hon sig med kyrkoherde Abraham Michaelis Burelius den 13 november 1646 och de fick inst 4 barn tillsammans.
Barn:
1. Karin (Katarina) föddes 1648 och är väl Margaretas första barn. Katarina var gift 1:o m komminister Nils Toucher i Nätra, gift 2:o med länsmannen Henning Tideman i Resele.
2. Anders Abrahamsson Burman, rådman i Torneå. Tog mors släktnamn. Gift. Omtalad i bouppteckning nr 23 i Torneå stads bouppteckningsregister, Tamelander s 16.
3. En dotter NN Burman, gift med handelsman i Torneå.
4. En dotter NN Burman, gift med handelsman i Torneå.
Abraham avlider år 1671 i Överkalix där han också varit kyrkoherde, när Märita var 41 år gammal. Märita gifter om sig året därpå med Prästen Johannes Jonae Tornaeus i Nedertorneå.
De får två barn tillsammans, en son och en dotter.
1. Jonas "jon" tornaeus som uppges i herdaminnet vara från torneå. Han blir 1693 inskriven som student i uppsala och därefter prästvigd till kapellan i nedertorneå. Den vnalia åldern vid prästvigning var omkring 25 år, med detta antagande skulle jonas vara född 1672 eller 73. Han gifte sig med margareta Planting, rådmansdotter från torneå.
2. Anna Tornae är född troligen 1674 eller 75. Hon gifte sig runt 1698 med tullnären Erik Eriksson Burman i Piteå
Barn:
1. Karin (Katarina) föddes 1648 och är väl Margaretas första barn. Katarina var gift 1:o m komminister Nils Toucher i Nätra, gift 2:o med länsmannen Henning Tideman i Resele.
2. Anders Abrahamsson Burman, rådman i Torneå. Tog mors släktnamn. Gift. Omtalad i bouppteckning nr 23 i Torneå stads bouppteckningsregister, Tamelander s 16.
3. En dotter NN Burman, gift med handelsman i Torneå.
4. En dotter NN Burman, gift med handelsman i Torneå.
Abraham avlider år 1671 i Överkalix där han också varit kyrkoherde, när Märita var 41 år gammal. Märita gifter om sig året därpå med Prästen Johannes Jonae Tornaeus i Nedertorneå.
De får två barn tillsammans, en son och en dotter.
1. Jonas "jon" tornaeus som uppges i herdaminnet vara från torneå. Han blir 1693 inskriven som student i uppsala och därefter prästvigd till kapellan i nedertorneå. Den vnalia åldern vid prästvigning var omkring 25 år, med detta antagande skulle jonas vara född 1672 eller 73. Han gifte sig med margareta Planting, rådmansdotter från torneå.
2. Anna Tornae är född troligen 1674 eller 75. Hon gifte sig runt 1698 med tullnären Erik Eriksson Burman i Piteå
Anna Tornae
Anna Tornae är föddes 1670 i Nedertorneå i andra giftet för båda hennes föräldrar Kyrkoherde Johannes Jonae Tornaeus och Margareta burman.
Hon har flera halv-syskon på båda sin mors och fars sida, och en helbror som heter Jonas "Jon" Tornaeus som var prästvigd. "Komminister Jonas tornaeus i Nedertorneå har tillsammans med NC och SB skrivit "Verser vid handelsmannen i Piteå, Nils Häggmans och Anna Tornaes bröllop 1695".
Nils Häggman dör kort där efter och hon gifter om sig med Tullnären Erik Burman.
Barn:
Margareta Burman (1702 - 1733)
Anna Burman (1704 - 1757)
Hon har flera halv-syskon på båda sin mors och fars sida, och en helbror som heter Jonas "Jon" Tornaeus som var prästvigd. "Komminister Jonas tornaeus i Nedertorneå har tillsammans med NC och SB skrivit "Verser vid handelsmannen i Piteå, Nils Häggmans och Anna Tornaes bröllop 1695".
Nils Häggman dör kort där efter och hon gifter om sig med Tullnären Erik Burman.
Barn:
Margareta Burman (1702 - 1733)
Anna Burman (1704 - 1757)
Thursday, May 26, 2011
Tullnär
Tullnär
Sedan 1600-talet hade varje tullkammare ett tullkammar-distrikt som omfattade stapelstaden med inloppsstationer och eventuella andra bevakningsplatser. De högre tjänstemännen vid tullkamrarna utgjordes från 1600-talets andra hälft vanligen av en tullnär och en kontrollör. Endast de minsta hade blott en tullnär. Tullnären på tullkammaren var förvisso cheftjänstemannen, men kontrollörs-befattningarna försågs efterhand med föreskrifter om vad de båda personerna gemensamt skulle handlägga. Det gällde nämligen att förhindra att tullen försvann i tjänstemannens fickor. Ett aktgivande på andras agerande uppmuntrades därför.
Tullnärer i denna blogg:
Erik Burman (Min mors sida)
Sedan 1600-talet hade varje tullkammare ett tullkammar-distrikt som omfattade stapelstaden med inloppsstationer och eventuella andra bevakningsplatser. De högre tjänstemännen vid tullkamrarna utgjordes från 1600-talets andra hälft vanligen av en tullnär och en kontrollör. Endast de minsta hade blott en tullnär. Tullnären på tullkammaren var förvisso cheftjänstemannen, men kontrollörs-befattningarna försågs efterhand med föreskrifter om vad de båda personerna gemensamt skulle handlägga. Det gällde nämligen att förhindra att tullen försvann i tjänstemannens fickor. Ett aktgivande på andras agerande uppmuntrades därför.
Tullnärer i denna blogg:
Erik Burman (Min mors sida)
Erik Burman
Erik Burman föddes den 22 januari 1671, Piteå . Erik var tullnär i Piteå och gift med Anna Tornae. De fick sex barn varav 4 döttrar uppnådde vuxen ålder.
Barn:
Margareta Burman (1702 - 1733)
Anna Burman (1704 - 1757)
Död den 3 mars 1725.
Barn:
Margareta Burman (1702 - 1733)
Anna Burman (1704 - 1757)
Död den 3 mars 1725.
Margareta Burman
Margareta Burman är född 1702 i Piteå och dotter till Anna Tornae från N.Torneå och tullnären Erik Burman från öjebyn. Den 17 februari 1719 gifte margareta sig med kyrkoherden Pehr Fjellström i Piteå. De får 7 barn tillsammans men bara 5 uppnår vuxen ålder.
Barn:
Erik fjellström 1719-1719
Anna Agata Fjellström 1721-1769
Katharina Fjellström 1723-1763
Erik Fjellström 1725-1783
Margareta Fjellström 1727-1807
Ulrika Fjellström 1730-1740
Pehr Fjellström 1732-1787
Margareta Burman avlider 1733 och henes make gifter om sig med Katharina sjöberg ca 2 år senare.
Barn:
Erik fjellström 1719-1719
Anna Agata Fjellström 1721-1769
Katharina Fjellström 1723-1763
Erik Fjellström 1725-1783
Margareta Fjellström 1727-1807
Ulrika Fjellström 1730-1740
Pehr Fjellström 1732-1787
Margareta Burman avlider 1733 och henes make gifter om sig med Katharina sjöberg ca 2 år senare.
Sigrid NN och Nils Olofsson
Sigrid är gift med birkarlen Nils Olofsson och de är bosatta i Hamnen 23 i Öjebyn i Piteå landsförsamling. Åren 1539-1558 står nils som äggare. Sigrid står omnämnd på gården 1561-62. Hemmnet hade 18 kor år 1553.
Barn:
Olof Nilsson (- >1576)
Erik Nilsson
Nilsdotter
Andreas "Anders" Nicolai (- 1600)
Barn:
Olof Nilsson (- >1576)
Erik Nilsson
Nilsdotter
Andreas "Anders" Nicolai (- 1600)
Andreas "Anders" Nicolai
Andreas "Anders" Nicolai är född omkring innan 1550 i Hamnen i Öjebyn, Pite socken. Han är son till den förmögne birkarlek Nils Olsson i Hampnen i Öjebyn.
Andreas var gift med Margareta Johansdotter och de hade minst 3 barn tillsammans.
Barn:
Nicolaus Andreae Rhen (- 1628)
Anders Andersson
Andersdotter
Han tjänstgjorde som kapellan hos kyrkoherde mäster Aron i Luleå. Under åren 1555-1560 var han enligt egen uppgift "Honun Göstafz underdånige tienare och capillan". Han var alltså hovpräst och verkar ha haft en befattning med lappfogdarnas tionderäkenskaper.
Omkring 1561 blev Anders kyrkoherde i Nedre torneå men 1566 är han kyrkoherde i Piteå. År 1569 är han närvarande vid riksdagen och sätter sitt namn under prästerskapets försegling.
Vid txeringen av Piteå församling för Älvsborgs lösen 1571, värderades hans lösegendom till 2.294 mk och 6 öre. En summa som anger att herr Anders i Piteå var den rikaste av alla Norrlandspräster. En del av värdet tillhörde dock hans brorsdotter också.
Specifikationen upptar följande:
28 kor
18 unga stutar
40 får
22 getter
15 svin
4 hästar
3 ston
315 silver lod
3 guldringar (31 mark)
Pengar - 29 mk
Tenn 6 pund 18 mark
Mässing 3pd 5 m
koppar 10 pund, 10m
År 1574 blir han utsatt för svåra beskyllningar inför kungliga majestät, sannolikt närmast föranledda av den ovänskap han råkar ut med lappfogden Olof andersson Burman. Olofs smeknamn var "prästeplågare". Anklagelserna som sammanfattades i åtta punkter, handlade i huvudsak om otillåten landsköpenskap,lappmarkshandel osv.
Han togs i försvar av allmogemän från hela Västerbotten genom att de i en skrivelse vederlade beskyllningarna. Alla betygade, såväl hans åhörare som andra som han kan ha kommit i beröring med, att han sin församling behandlat så som det förestår den kristna församlingen både gällande leverne och lärdom.
I den därpå följande Liturgiska striden böjde han sig för kon johans vilja och undertecknade Liturgiens antagande 1577. Han var då prost i norra prosteriet men den måste ha legat nere en tid eftersom Kon Johan åter igen 11583 tillsätter honom där.
År 1587 kvitterar han prostetunnan från fem kyrkor och nämner att han försörjde Pite och Lule lappar med guds ord sam att i lappmarken fanns 2 kapell.
Som präst var han perosnligen närvarande vid Uppsala möte 1593 och undertecknade dess beslut om förkastandet av den röda boken. Beslutet trycktes ej förr än 1595. 1593 frånträder han sitt ämbete.
Hertig Carl satte honom i kommission med uppgift att utreda den trassliga och svåra frågan om Svenska kronans rätt över lapparna i den Norska och Finks-Rysla gränstrakterna. Överste Kommissarien Mauritz jöransson betygar under den 13 november 1596 att herr Anders varit upp på landsryggen (Fjällen) på sin egen omkostnad och med egna renar för att få bästa möjliga information om gränsen och gnoemgången i lappmarkerna.
Att Anders var en stor renägare och idkade handle såväl i Stockholm som med samerna samt fullkomligt behärskade det samiska språket framgår avflera handlingar.
Han ägde bland annat en sågkvarn vid Svensbyån i Pite socken.
Andreas var gift med Margareta Johansdotter och de hade minst 3 barn tillsammans.
Barn:
Nicolaus Andreae Rhen (- 1628)
Anders Andersson
Andersdotter
Han tjänstgjorde som kapellan hos kyrkoherde mäster Aron i Luleå. Under åren 1555-1560 var han enligt egen uppgift "Honun Göstafz underdånige tienare och capillan". Han var alltså hovpräst och verkar ha haft en befattning med lappfogdarnas tionderäkenskaper.
Omkring 1561 blev Anders kyrkoherde i Nedre torneå men 1566 är han kyrkoherde i Piteå. År 1569 är han närvarande vid riksdagen och sätter sitt namn under prästerskapets försegling.
Vid txeringen av Piteå församling för Älvsborgs lösen 1571, värderades hans lösegendom till 2.294 mk och 6 öre. En summa som anger att herr Anders i Piteå var den rikaste av alla Norrlandspräster. En del av värdet tillhörde dock hans brorsdotter också.
Specifikationen upptar följande:
28 kor
18 unga stutar
40 får
22 getter
15 svin
4 hästar
3 ston
315 silver lod
3 guldringar (31 mark)
Pengar - 29 mk
Tenn 6 pund 18 mark
Mässing 3pd 5 m
koppar 10 pund, 10m
År 1574 blir han utsatt för svåra beskyllningar inför kungliga majestät, sannolikt närmast föranledda av den ovänskap han råkar ut med lappfogden Olof andersson Burman. Olofs smeknamn var "prästeplågare". Anklagelserna som sammanfattades i åtta punkter, handlade i huvudsak om otillåten landsköpenskap,lappmarkshandel osv.
Han togs i försvar av allmogemän från hela Västerbotten genom att de i en skrivelse vederlade beskyllningarna. Alla betygade, såväl hans åhörare som andra som han kan ha kommit i beröring med, att han sin församling behandlat så som det förestår den kristna församlingen både gällande leverne och lärdom.
I den därpå följande Liturgiska striden böjde han sig för kon johans vilja och undertecknade Liturgiens antagande 1577. Han var då prost i norra prosteriet men den måste ha legat nere en tid eftersom Kon Johan åter igen 11583 tillsätter honom där.
År 1587 kvitterar han prostetunnan från fem kyrkor och nämner att han försörjde Pite och Lule lappar med guds ord sam att i lappmarken fanns 2 kapell.
Som präst var han perosnligen närvarande vid Uppsala möte 1593 och undertecknade dess beslut om förkastandet av den röda boken. Beslutet trycktes ej förr än 1595. 1593 frånträder han sitt ämbete.
Hertig Carl satte honom i kommission med uppgift att utreda den trassliga och svåra frågan om Svenska kronans rätt över lapparna i den Norska och Finks-Rysla gränstrakterna. Överste Kommissarien Mauritz jöransson betygar under den 13 november 1596 att herr Anders varit upp på landsryggen (Fjällen) på sin egen omkostnad och med egna renar för att få bästa möjliga information om gränsen och gnoemgången i lappmarkerna.
Att Anders var en stor renägare och idkade handle såväl i Stockholm som med samerna samt fullkomligt behärskade det samiska språket framgår avflera handlingar.
Han ägde bland annat en sågkvarn vid Svensbyån i Pite socken.
Nicolaus Andreae Rhen
Nicolaus Andreae Rhen föddes 1557 och är son till Andreas "Anders" Nicolai från Öjebyn,Piteå och Margareta Johansdotter, troligen från stockholm. Nicolaus gifte sig med en Margareta, de fick minst 5 barn tillsammans.
Barn:
Sara Nilsdotter Rhen
Anders Nilsson Rhen
Brita Nilsdotter Rhen
Nilsdotter Rhen (- <1655)
Margareta Nilsdotter Rhen (- 1669)
Nicolaus Andreae Rhen är kyrkoherde nr8 i Piteå och son till företrädaren. Han uppges var född på fädernehemmanet Hamnen i Öjebyn. Efter föregående studier blev han prästvigd år 1581. Kort därpå blev han sin fars medhjälpare. Han stjänstgjorde som vice pastor under den tid fadern var ute på offentliga uppdrag och deltog i gränskommissionens arbeten.
Han intygar nämligen att 1596 att årets kyrkekornslängd brunnit upp när han nästan miste sitt hus genom vådeld och därför inte kunde ge någon noggrann redovisning.
Nicolaus kunde samiska och visste deras seder och fick därför efterförfrågan ta över efter att hans far avlidit. Han tillträdde pastoratet 1600
Piteå lappmark planerade att brytas ut till ett eget gäll och detta blev Nicolaus uppgift. Samerna ville få behålla honom som själasörjare men fick en särskild pastor tillsatt 1608. Då denne i sitt sätt att sköta tjänsten inte rättade sig efter de givna förordningarna, fann man det bäst att återgå till det gamla.
Nicolus fick därför gneom kungligt brev den 9 februari 1614 blev åter igen anförtrodd själavården för Pite Lappmark, som alltså återföll som annex under moderkyrkan.
Nicolaus lade ner mycket arbete på att utbilda samerna i den kristna läran med deras eget språk. Genom tillkomsten av Piteå stad 1621 blev Nicolaus anförtrodd närmaste vården om stadsförsamlingen. I likhet med sin far drev han handel med samerna och upptas 1613 bland de birkarlar som erlade tull, trots att regeringen 1611 förbjudit prästerna att beblanda sig med sådana affärer. Prästfamiljen stod också en tid i ffärsförbindelse med den namnkunnige uppsalaprofessorn Johannes Messenius.
Nicolaus avled i maj 1628 och eftermälet löd;"Han var nitisk om guds ära i gemen och i synnerhet om lappskolan i Piteå"
Barn:
Sara Nilsdotter Rhen
Anders Nilsson Rhen
Brita Nilsdotter Rhen
Nilsdotter Rhen (- <1655)
Margareta Nilsdotter Rhen (- 1669)
Nicolaus Andreae Rhen är kyrkoherde nr8 i Piteå och son till företrädaren. Han uppges var född på fädernehemmanet Hamnen i Öjebyn. Efter föregående studier blev han prästvigd år 1581. Kort därpå blev han sin fars medhjälpare. Han stjänstgjorde som vice pastor under den tid fadern var ute på offentliga uppdrag och deltog i gränskommissionens arbeten.
Han intygar nämligen att 1596 att årets kyrkekornslängd brunnit upp när han nästan miste sitt hus genom vådeld och därför inte kunde ge någon noggrann redovisning.
Nicolaus kunde samiska och visste deras seder och fick därför efterförfrågan ta över efter att hans far avlidit. Han tillträdde pastoratet 1600
Piteå lappmark planerade att brytas ut till ett eget gäll och detta blev Nicolaus uppgift. Samerna ville få behålla honom som själasörjare men fick en särskild pastor tillsatt 1608. Då denne i sitt sätt att sköta tjänsten inte rättade sig efter de givna förordningarna, fann man det bäst att återgå till det gamla.
Nicolus fick därför gneom kungligt brev den 9 februari 1614 blev åter igen anförtrodd själavården för Pite Lappmark, som alltså återföll som annex under moderkyrkan.
Nicolaus lade ner mycket arbete på att utbilda samerna i den kristna läran med deras eget språk. Genom tillkomsten av Piteå stad 1621 blev Nicolaus anförtrodd närmaste vården om stadsförsamlingen. I likhet med sin far drev han handel med samerna och upptas 1613 bland de birkarlar som erlade tull, trots att regeringen 1611 förbjudit prästerna att beblanda sig med sådana affärer. Prästfamiljen stod också en tid i ffärsförbindelse med den namnkunnige uppsalaprofessorn Johannes Messenius.
Nicolaus avled i maj 1628 och eftermälet löd;"Han var nitisk om guds ära i gemen och i synnerhet om lappskolan i Piteå"
Anna Andersson Brenholm
Anna Andersson Brenholm är född 1638 i öjebyn, Piteå och död 1697. Den 26 december 1659 gifte hon sig med Johannes Nicolai Laestadius och de fick 7 barn tillsammans.
Barn:
Anders 1658-1743, Klockare i Piteå
Nils ~1661-
Johannes (Johan II Johansson) Laestadius 1664-1730 Efterträdare.
Agatha Johansdotter Laestadia 1667-1748 Prästhustru.
Sara ~1670- G.m Klockaren i Silbojock, Mårten Noraeus
Olof Johansson 1672-1765 Klockare i Arjeplog,
Margareta 1673-1753 G.m länsman Jöns Persson Holm i Piteå. Blind änka.
Barn:
Anders 1658-1743, Klockare i Piteå
Nils ~1661-
Johannes (Johan II Johansson) Laestadius 1664-1730 Efterträdare.
Agatha Johansdotter Laestadia 1667-1748 Prästhustru.
Sara ~1670- G.m Klockaren i Silbojock, Mårten Noraeus
Olof Johansson 1672-1765 Klockare i Arjeplog,
Margareta 1673-1753 G.m länsman Jöns Persson Holm i Piteå. Blind änka.
Anders Larsson Huller
Anders Larsson Huller är född i Öjebyn, Piteå.
Han har familj med Sara Nilsdotter Rehn, de har 6 barn tillsammans.
Barn:
Barn:
Anna Andersson Brenholm (1638 - 1697)
Nils Andersson Brenholm (1647 - 1691)
Johan Brenholm
Mickel Brenholm
Lars Andersson Huller
Samuel Andersson Flock
Han står som ägare för hemmet i Öjebyn 25 Sanden, Piteå socken 1613-1650. Han är borgare och tullnär i Öjebyn. Hans far Lars Andersson(f.1544 i Öjebyn) står som ägare för Sanden 25, Öjebyn 1576-1617.
Han har familj med Sara Nilsdotter Rehn, de har 6 barn tillsammans.
Barn:
Barn:
Anna Andersson Brenholm (1638 - 1697)
Nils Andersson Brenholm (1647 - 1691)
Johan Brenholm
Mickel Brenholm
Lars Andersson Huller
Samuel Andersson Flock
Han står som ägare för hemmet i Öjebyn 25 Sanden, Piteå socken 1613-1650. Han är borgare och tullnär i Öjebyn. Hans far Lars Andersson(f.1544 i Öjebyn) står som ägare för Sanden 25, Öjebyn 1576-1617.
Sara Nilsdotter Rehn
Sara Nilsdotter Rehn är född i Öjebyn, Piteå. Hennes mor heter Margareta d.1632 och hennes far är Nicolaus Andreas Rhen. Sara har familj med Anders Larsson Huller, de har 6 barn tillsammans.
Barn:
Barn:
Anna Andersson Brenholm (1638 - 1697)
Nils Andersson Brenholm (1647 - 1691)
Johan Brenholm
Mickel Brenholm
Lars Andersson Huller
Samuel Andersson Flock
Änkan Sara Nilsdotter står som ägare för hemmet i öjebyn 25 Sanden, Piteå socken 1651-1659.
Barn:
Barn:
Anna Andersson Brenholm (1638 - 1697)
Nils Andersson Brenholm (1647 - 1691)
Johan Brenholm
Mickel Brenholm
Lars Andersson Huller
Samuel Andersson Flock
Änkan Sara Nilsdotter står som ägare för hemmet i öjebyn 25 Sanden, Piteå socken 1651-1659.
Nils Olsson och Agatha Sjulsdotter
Nils Olsson och Agatha Sjulsdotter är båda hemmahörande i Lästa, Ytterlännäs. De är föräldrar till kyrkoherden Johannes Nicolai Laestadius. Agatha är född runt 1589 och Nils är född före 1590 och dör någon gång efter 1629.
Nils var en bonde men jobbade även vid den gamla kronosågen i Lästa, vilket under 1500-talet försörjde Johan den tredje med golvtimmet till slott och kronogårdar.
Nils var en bonde men jobbade även vid den gamla kronosågen i Lästa, vilket under 1500-talet försörjde Johan den tredje med golvtimmet till slott och kronogårdar.
Johannes Nicolai Laestadius
Johannes "Johan" Nicolai (Nilsson) Laestadius föddes omkrin 1615 i Granbyn, sorsele. Hans föräldrar är Bonden Nils Olsson och Agatha sjulsdotter, båda hemmahörande i Lästad by, Ytterlännäs, Ångermanland.
Den 26 december 1659 gifte han sig med Anna Andersson Brenholm och de fick 7 barn tillsammans.
Anders 1658-1743, Klockare i Piteå
Nils ~1661-
Johannes (Johan II Johansson) Laestadius 1664-1730 Efterträdare.
Agatha Johansdotter Laestadia 1667-1748 Prästhustru.
Sara ~1670- G.m Klockaren i Silbojock, Mårten Noraeus
Olof Johansson 1672-1765 Klockare i Arjeplog,
Margareta 1673-1753 G.m länsman Jöns Persson Holm i Piteå. Blind änka.
Johannes studerade vid härnösand skola och Strängnäs gymnasium och i Uppsala för att sedan jobba i Pite skola. Han ansökte om att bli förflyttad till Arjeplog där han blev kyrkoherde nr3.
Grannprästen i Silbojock var hans barndomsvän och kamrat Erik Petri Noraeus, som även samtidigt varit lärare i Piteå stadsskola. Nu fick de båda tjäna i samma lappmark där de levde i största förtrolighet. De gifte samman sina döttrar och söner som blev deras efterträdare. De begravdes även samtidigt i Arjeplogs kyrka
Laestadius-Lestander släkten i Arjeplogstrakten härstammar alla från kyrkoherden Johan Laestadius.
Mellan Väja och Bollstabruk passerar man de två byarna Lästa och Blästa. I slutet av 1500-
talet och början av 1600-talet bodde i Lästa (äldre stavning Leistad) bonden Nils Olofsson.
Sonen Johan antog släktnamnet Læstadius efter bynamnet. Johan föddes ca 1615 och dog 83 år gammal år 1697 som kyrkoherde i Arjeplog, och blev 103 år senare farfars farfar till
väckelsepredikanten Lars Levi Læstadius.
Den 26 december 1659 gifte han sig med Anna Andersson Brenholm och de fick 7 barn tillsammans.
Anders 1658-1743, Klockare i Piteå
Nils ~1661-
Johannes (Johan II Johansson) Laestadius 1664-1730 Efterträdare.
Agatha Johansdotter Laestadia 1667-1748 Prästhustru.
Sara ~1670- G.m Klockaren i Silbojock, Mårten Noraeus
Olof Johansson 1672-1765 Klockare i Arjeplog,
Margareta 1673-1753 G.m länsman Jöns Persson Holm i Piteå. Blind änka.
Johannes studerade vid härnösand skola och Strängnäs gymnasium och i Uppsala för att sedan jobba i Pite skola. Han ansökte om att bli förflyttad till Arjeplog där han blev kyrkoherde nr3.
Grannprästen i Silbojock var hans barndomsvän och kamrat Erik Petri Noraeus, som även samtidigt varit lärare i Piteå stadsskola. Nu fick de båda tjäna i samma lappmark där de levde i största förtrolighet. De gifte samman sina döttrar och söner som blev deras efterträdare. De begravdes även samtidigt i Arjeplogs kyrka
Laestadius-Lestander släkten i Arjeplogstrakten härstammar alla från kyrkoherden Johan Laestadius.
Mellan Väja och Bollstabruk passerar man de två byarna Lästa och Blästa. I slutet av 1500-
talet och början av 1600-talet bodde i Lästa (äldre stavning Leistad) bonden Nils Olofsson.
Sonen Johan antog släktnamnet Læstadius efter bynamnet. Johan föddes ca 1615 och dog 83 år gammal år 1697 som kyrkoherde i Arjeplog, och blev 103 år senare farfars farfar till
väckelsepredikanten Lars Levi Læstadius.
Olof Andersson Burman
Olof Andersson Burman innehade ett hemman i Öjebyn utanför Piteå och tillhör det gamla Burmanssläktet. Han var fogde för Lule Lappmark (1584–1591 och 1593–1597), Torne lappmark(1603) och utförde också andra uppgifter för den Svenska staten.
År 1595 ingick han i den svenska delegation som förhandlade med danskarna om gränserna på Nordkalotten. Tre år senare kartlade han färdvägarna från Torneå till Atlantkusten och Kolahalvön
Barn:
Jakob Olofsson Burman Lappfogde
Karin Olofsson burman Gift med lappfogde Pehr Amundsson
År 1595 ingick han i den svenska delegation som förhandlade med danskarna om gränserna på Nordkalotten. Tre år senare kartlade han färdvägarna från Torneå till Atlantkusten och Kolahalvön
Barn:
Jakob Olofsson Burman Lappfogde
Karin Olofsson burman Gift med lappfogde Pehr Amundsson
Karin Olofsdotter Burman
Karin Olofsdotter Burman, dotter till Lappfogden Olof Andersson Burman som innehade ett hemman i Öjebyn utanför Piteå. Han var fogde för Lule Lappmark, torne lappmark och utförde också andra uppgifter för den Svenska staten.
Karin var gift med Pehr Amundsson och mor till Barbro Persdotter och var avliden 1671.
Karin hade även en bror som hette Jakob Olofsson Burman som också arbetade som lappfogde.
Karin var gift med Pehr Amundsson och mor till Barbro Persdotter och var avliden 1671.
Karin hade även en bror som hette Jakob Olofsson Burman som också arbetade som lappfogde.
Pehr Amundsson
Pehr Amundsson är född i Piteå och gift med Karin Olofsdotter Burman. Han var kronofogde och lappfogde i klumben och vissa påstår att han är av Bure-släkten.
Far till Barbro Persdotter
Far till Barbro Persdotter
Barbro Persdotter
Barbro Persdotters födelsedatum för för mig okänt. Hennes föräldrar är Lappfogden Pehr Amundsson och Karin Olofsdotter Burman. Hon vigdes med Kyrkoherden Ericus Noraeus Petri 14 nov 1652 i Piteå och de fick 9 barn tillsammans.
Barn:
Per (Petrus) Noraeus 1657-1706
Barbro Noraea 1665-1720
Brita Noraea 1667-1753
Erik Noraeus
Karin Noraea -1680
Mårten Noraeus
Johan Noraeus
Könik Noraeus -1680
Sophia Noraea -1728
När hon avled 1682 i Arjeplog, så skänkte hennes make kyrkan en silverskål.
Barn:
Per (Petrus) Noraeus 1657-1706
Barbro Noraea 1665-1720
Brita Noraea 1667-1753
Erik Noraeus
Karin Noraea -1680
Mårten Noraeus
Johan Noraeus
Könik Noraeus -1680
Sophia Noraea -1728
När hon avled 1682 i Arjeplog, så skänkte hennes make kyrkan en silverskål.
Ericus "Erik" Petri Noraeus
Ericus Petri Noraeus föddes omkring 1618 i Nora, Kramfors vid höga kusten.
Hans mor är för mig okänd, men hans far var bonden Per Eriksson i Nora.
Ericus gifte sig 14 november 1652 med Barbro Persdotter i Piteå. Med anlending av iftemålet skänkte brudgumen 8 daler till Piteå sockenkyrka.
Tillsammans fick de 9 barn,
Barn:
Per (Petrus) Noraeus 1657-1706
Barbro Noraea 1665-1720
Brita Noraea 1667-1753
Erik Noraeus
Karin Noraea -1680
Mårten Noraeus
Johan Noraeus
Könik Noraeus -1680
Sophia Noraea -1728
Ericus Petri Noraeus Angermannus var kyrkoherde nr 3 i Silbojock, Piteå lappmark. student i Uppsala 15 februari 1645 och blev förhörare 1650 i Piteå skola och kallar sig 1653 för "Scholae Pithensis praeceptor Classicus", det vill säga "kollega i tredje klassen".
Han tillträdde Silbojocks pastorat 1656 med samma lön som företrädaren och mottog den 6 juni följande år den omhändertagna kyrkokassan från bruksförvaltaren.
Hans arbete stördes på ett överraskande och ödesdigert sätt genom det anfall som en norsk strövkår i augusti månad 1659 jorde över den svenska gränsen och ledde till att hela bruksdriften upphörde i Silbojock.
Han var ögonvitten coh har skildrat händelseförloppet, daterat Arjeplog 30 aususti 1660.
Han berättar hur han den 15 augusti 1659 klockan 5 på morgonen varit ute med proviantskrivaren vid bruket för att dra upp fiskenoten i Piteträsket (Sädvajaur) och just höll på att hala båten i land, då den fientliga styrkan på 20 man till häst och 80 man till fots kom.
"De kom ansättiandes uthi en gruffweligh furie"
Anföraren, länsamtmannen Norlanden Preben Von Ahnen satte pistolen för hans bröst och frågade om han ville låta sig fångas eller nedskjutas. Prästen bad om nåd. Medan lundringen av proviantförråden och bruksinventarierna som bäst pågick, fick kyrkoherden och hans hustru företräde inför junkaren och anhöll om att få deras liv och egendom skonad. Detta beviljades till viss del.
Nästkommande dag berövades kyrkan på sin klocka, mässe och altarkläderna samt alla lösa ting, varefter flertalet av byggnaderna satts i brand. På prästfolkets ödmjuka bön skonades emellertid lilla hyttegården med två mjölkbodar som pastorn betecknade som sin privata egendom. Kronans hus, bodar, bargar och bryggarstugor samt fähus förstörs.
Efter detta tågar fienden vidare till Nasafjäll där förstörelseverket fullbordas den 18 augusti. Eftersom gruvdriften inte lockade till att återupptas och nybyggarväsendet i dessa trakter trots statens uppmuntran inte var speciellt framånsrik, blev pastoratets fortsatta existen starkt ifrågasatt.
konsist i Härnösand förkunnade den 10 maj 1661 att Ericus Petri Noraeus, predikant vid Silbojock, tillsvidare får behålla sina tidigare samer. Eftersom silverbruket nu var nedlagt och inte skulle upprättas, utan istället bege sig till Luleå och njuta den lön som där faller.
1682 avled hasn hustru och då skänkte han en silverskål till Arjeplogs kyrka.
Någon förflyttning blev emellertid ej av, Noraeus stannade kvar som pastor i Silbojock och kunde nu mera odelat och med framgång ägna sig åt omvändelseverket i denna del av lappmarken. Ny kyrka uppfördes först 1691.
Han avled i februari 1697 och begravdes i Arjeplogs kyrka på samma gång som sin ungdomsvän och kollega, Kyrkoherden Johan Laestadius.
Hans mor är för mig okänd, men hans far var bonden Per Eriksson i Nora.
Ericus gifte sig 14 november 1652 med Barbro Persdotter i Piteå. Med anlending av iftemålet skänkte brudgumen 8 daler till Piteå sockenkyrka.
Tillsammans fick de 9 barn,
Barn:
Per (Petrus) Noraeus 1657-1706
Barbro Noraea 1665-1720
Brita Noraea 1667-1753
Erik Noraeus
Karin Noraea -1680
Mårten Noraeus
Johan Noraeus
Könik Noraeus -1680
Sophia Noraea -1728
Ericus Petri Noraeus Angermannus var kyrkoherde nr 3 i Silbojock, Piteå lappmark. student i Uppsala 15 februari 1645 och blev förhörare 1650 i Piteå skola och kallar sig 1653 för "Scholae Pithensis praeceptor Classicus", det vill säga "kollega i tredje klassen".
Han tillträdde Silbojocks pastorat 1656 med samma lön som företrädaren och mottog den 6 juni följande år den omhändertagna kyrkokassan från bruksförvaltaren.
Hans arbete stördes på ett överraskande och ödesdigert sätt genom det anfall som en norsk strövkår i augusti månad 1659 jorde över den svenska gränsen och ledde till att hela bruksdriften upphörde i Silbojock.
Han var ögonvitten coh har skildrat händelseförloppet, daterat Arjeplog 30 aususti 1660.
Han berättar hur han den 15 augusti 1659 klockan 5 på morgonen varit ute med proviantskrivaren vid bruket för att dra upp fiskenoten i Piteträsket (Sädvajaur) och just höll på att hala båten i land, då den fientliga styrkan på 20 man till häst och 80 man till fots kom.
"De kom ansättiandes uthi en gruffweligh furie"
Anföraren, länsamtmannen Norlanden Preben Von Ahnen satte pistolen för hans bröst och frågade om han ville låta sig fångas eller nedskjutas. Prästen bad om nåd. Medan lundringen av proviantförråden och bruksinventarierna som bäst pågick, fick kyrkoherden och hans hustru företräde inför junkaren och anhöll om att få deras liv och egendom skonad. Detta beviljades till viss del.
Nästkommande dag berövades kyrkan på sin klocka, mässe och altarkläderna samt alla lösa ting, varefter flertalet av byggnaderna satts i brand. På prästfolkets ödmjuka bön skonades emellertid lilla hyttegården med två mjölkbodar som pastorn betecknade som sin privata egendom. Kronans hus, bodar, bargar och bryggarstugor samt fähus förstörs.
Efter detta tågar fienden vidare till Nasafjäll där förstörelseverket fullbordas den 18 augusti. Eftersom gruvdriften inte lockade till att återupptas och nybyggarväsendet i dessa trakter trots statens uppmuntran inte var speciellt framånsrik, blev pastoratets fortsatta existen starkt ifrågasatt.
konsist i Härnösand förkunnade den 10 maj 1661 att Ericus Petri Noraeus, predikant vid Silbojock, tillsvidare får behålla sina tidigare samer. Eftersom silverbruket nu var nedlagt och inte skulle upprättas, utan istället bege sig till Luleå och njuta den lön som där faller.
1682 avled hasn hustru och då skänkte han en silverskål till Arjeplogs kyrka.
Någon förflyttning blev emellertid ej av, Noraeus stannade kvar som pastor i Silbojock och kunde nu mera odelat och med framgång ägna sig åt omvändelseverket i denna del av lappmarken. Ny kyrka uppfördes först 1691.
Han avled i februari 1697 och begravdes i Arjeplogs kyrka på samma gång som sin ungdomsvän och kollega, Kyrkoherden Johan Laestadius.
Agatha Johansdotter Laestadia
Agatha Johansdotter Laestadia föddes 4 oktober 1667 av Anna Andersson Brenholm och kyrkoherden Johannes Nicolai Laestadius i Piteå. 1 februari 1681 gifter hon sig med prästen Pehr Noraeus Fjellström i piteå. Hon föder sammanlagt 18 barn men 5 stycken dör i ung ålder.
Barn:
Barbro 1683-1759
Ana ~1685-1736
Justina 1687-1762
Eric ~1688-
Agatha ~1690-1768
Maria ~1692-
Ulrica 1694-1758
Sofia ~1695-1741
Pehr 1698-1760
Johan 1699-1760
Eva 1703~1783
Margareta
Eftersom hennes make dog ung (48 år gammal) levde hon som änka i 42 år i Kalajoki, Österbotten, Finland innan hon den 12 juni 1748 avlider. Hennes efterlevande räknades vara närmare 150 personer.
Barn:
Barbro 1683-1759
Ana ~1685-1736
Justina 1687-1762
Eric ~1688-
Agatha ~1690-1768
Maria ~1692-
Ulrica 1694-1758
Sofia ~1695-1741
Pehr 1698-1760
Johan 1699-1760
Eva 1703~1783
Margareta
Eftersom hennes make dog ung (48 år gammal) levde hon som änka i 42 år i Kalajoki, Österbotten, Finland innan hon den 12 juni 1748 avlider. Hennes efterlevande räknades vara närmare 150 personer.
Pehr "Petrus" Fjällström Noraeus
Pehr "Petrus" Fjällström Noraeus föddes 4 oktober 1657 i Arjeplog av Barbro Persdotter och prästen Ericus Petri Noraeus. 1 februari 1683 vigdes han med Agatha Johansdotter Lasestadia i Piteå som var dotter till hans fars nära och gamla barndomsvän. Agatha och Pehr fick 18 barn tillsammans men 5 stycken dog i unga år.
Barn:
Barbro 1683-1759
Anna ~1685-1736
Justina 1687-1762
Eric ~1688-
Agatha ~1690-1768
Maria ~1692-
Ulrica 1694-1758
Sofia ~1695-1741
Pehr 1698-1760
Johan 1699-1760
Eva 1703~1783
Margareta
Pehr var kyrkoherde nr 4 i Silbojock och var son till hans företrädare Kyrkoherde nr 3, Ericus Petri Noraeus. Pehr studerade i Uppsala 31 Mars 1677. Han prästvigdes till adjunkt till sin far 1682 och blev hans efterträdare so kyrkoherde 1697.
Likt sin far gjorde han sig känd med att utropa samernas sedvänjor som hedniska och använde ofta onödig stränghet och hänsynslöshet. Ett exempel är följande brev som han skrev till Superint. M. Steuchius, dat 24 november Piteå 1686.
I egenskap av faderns hjälppröst hade han åkt på en resa ut på fjällen och omtalar sin erfarenhet att de till Silbojock hörande samer i allmänhet övergivit hedendomen men att det ännu fanns många avgudadyrkare i närränsande pastorat.
Under färden som han gjorde tillsammans med tre samer, en länsman och en fjärdinsman, hade man uppsökt en sådan utpekad nomadlapp Erik Eskilsson från Umeå landsförsamling. Då varken got eller förmaneser hade någon verkan, förstörde Prästen Pehr, samens avgudaraltar och konfiskerade hans spåtrumma. På färden tillbaka hann dock samen Erik, tillsammans med några kamrater upp prästens sällskap och återtog trolltrumman med våld.
Pehr talar även om en annan lapp som heter Anuns Thorsson från Turpenjaur, som öppet sa att han aldrig ville överge sina hedniska förfäders tro. Pehr avslutar brevet på följande sätt; " Få nu dessa två förhärdade människor mer lefva, så må ej någon präst vara ibland lapparna mera eller något guds ord, ty dessa förvilla de andra; vore därför önskeligt att ogräset måtte rensas förr än skördetiden kommer".
Vid februaritinget1687 rannsakades denne Erik Eskilsson och dömdes till höga böter samt lovade att vid påföljande års ting inför nämnden och tre närvavrande lappmarkspräster att överge sin avgudan. En same, Lars Nilsson i Norrvästby fick ett hårdare öde. Han stod fast vid sin tro på sina samiska gudar och dömdes till döden. Efter kristlig förberedelse av Fjellström på våren 1693 led han sitt straff.
Kyrkoherden Pehr Fjellström avled den 15 maj 1706.
Barn:
Barbro 1683-1759
Anna ~1685-1736
Justina 1687-1762
Eric ~1688-
Agatha ~1690-1768
Maria ~1692-
Ulrica 1694-1758
Sofia ~1695-1741
Pehr 1698-1760
Johan 1699-1760
Eva 1703~1783
Margareta
Pehr var kyrkoherde nr 4 i Silbojock och var son till hans företrädare Kyrkoherde nr 3, Ericus Petri Noraeus. Pehr studerade i Uppsala 31 Mars 1677. Han prästvigdes till adjunkt till sin far 1682 och blev hans efterträdare so kyrkoherde 1697.
Likt sin far gjorde han sig känd med att utropa samernas sedvänjor som hedniska och använde ofta onödig stränghet och hänsynslöshet. Ett exempel är följande brev som han skrev till Superint. M. Steuchius, dat 24 november Piteå 1686.
I egenskap av faderns hjälppröst hade han åkt på en resa ut på fjällen och omtalar sin erfarenhet att de till Silbojock hörande samer i allmänhet övergivit hedendomen men att det ännu fanns många avgudadyrkare i närränsande pastorat.
Under färden som han gjorde tillsammans med tre samer, en länsman och en fjärdinsman, hade man uppsökt en sådan utpekad nomadlapp Erik Eskilsson från Umeå landsförsamling. Då varken got eller förmaneser hade någon verkan, förstörde Prästen Pehr, samens avgudaraltar och konfiskerade hans spåtrumma. På färden tillbaka hann dock samen Erik, tillsammans med några kamrater upp prästens sällskap och återtog trolltrumman med våld.
Pehr talar även om en annan lapp som heter Anuns Thorsson från Turpenjaur, som öppet sa att han aldrig ville överge sina hedniska förfäders tro. Pehr avslutar brevet på följande sätt; " Få nu dessa två förhärdade människor mer lefva, så må ej någon präst vara ibland lapparna mera eller något guds ord, ty dessa förvilla de andra; vore därför önskeligt att ogräset måtte rensas förr än skördetiden kommer".
Vid februaritinget1687 rannsakades denne Erik Eskilsson och dömdes till höga böter samt lovade att vid påföljande års ting inför nämnden och tre närvavrande lappmarkspräster att överge sin avgudan. En same, Lars Nilsson i Norrvästby fick ett hårdare öde. Han stod fast vid sin tro på sina samiska gudar och dömdes till döden. Efter kristlig förberedelse av Fjellström på våren 1693 led han sitt straff.
Kyrkoherden Pehr Fjellström avled den 15 maj 1706.
Skytteanska skolan
Skytteanska skolan i Lycksele var en samisk skola som tillkom på initiativ av Olaus Niurenius, kyrkoherde i Umeå 1619-1645. Han tyckte att det behövdes smisktalande präster i Lappmarken och föreslog därför att en skola för samiska pojkar skulle inrättas.
Riksrådet Johan Skytte ställde upp som finansiär och undervisningen kunde påbrjas i skolan 1632.
De två första lärarna vid Skytteanska skolan är inte käna till namnet men man vet att de var samer och hade studerat vid lappskolan i Piteå. Omkring 1639 började även Jacobus Mathiae Backius från Gråträsk som också varit vid lappskolan i Piteå. Jacobus var dock en nybyggarson och inte en same och hans kunskaper i språket var begränsade.
Olaus Niurenius skickade honom till Lycksele och lät honom där ta hand om undervisningen i samisk och svensk katekes. Backius prästvigdes 1640 och skulle ha skickats till Arvidsjaur men eftersom han ansågs omistlig vid SKyttianska skolan i Lycksele så stannade han där till 1656.
1865 flyttade skolan till Tärnaby och blevv en vanlig folkskola. Namnet Skytteanska skolan används idag för Tärnabys grundskola.
Riksrådet Johan Skytte ställde upp som finansiär och undervisningen kunde påbrjas i skolan 1632.
De två första lärarna vid Skytteanska skolan är inte käna till namnet men man vet att de var samer och hade studerat vid lappskolan i Piteå. Omkring 1639 började även Jacobus Mathiae Backius från Gråträsk som också varit vid lappskolan i Piteå. Jacobus var dock en nybyggarson och inte en same och hans kunskaper i språket var begränsade.
Olaus Niurenius skickade honom till Lycksele och lät honom där ta hand om undervisningen i samisk och svensk katekes. Backius prästvigdes 1640 och skulle ha skickats till Arvidsjaur men eftersom han ansågs omistlig vid SKyttianska skolan i Lycksele så stannade han där till 1656.
1865 flyttade skolan till Tärnaby och blevv en vanlig folkskola. Namnet Skytteanska skolan används idag för Tärnabys grundskola.
Pehr Fjällström
Pehr Fjällström föddes 2 Mars 1697 i Jäckvik, Silbojokk i Norrbotten, son till Kyrkoherden Petrus (Per) Noraeus Fjellström och Agatha Johansdotter Laestadius.Den 17 februari 1719 gifter han sig med Margareta Burman i Piteå. De får 7 barn tillsammans men bara 5 uppnår vuxen ålder. Hustrun Margareta avlider 1733.
Barn:
Erik fjellström 1719-1719
Anna Agata Fjellström 1721-1769
Katharina Fjellström 1723-1763
Erik Fjellström 1725-1783
Margareta Fjellström 1727-1807
Ulrika Fjellström 1730-1740
Pehr Fjellström 1732-1787
Han gifter om sig med Katharina Sjöberg 25 mars 1735 och de får fyra barn tillsammans, 2 sönder och en dotter uppnår vuxen ålder.
Barn:
Carl Fjellström 1736-1772
Nathanael Fjellström 1739-1809
Ulrika Christina Fjellström 1744-1786
Eva MAria Fjellström 1749-1749
Pehr Fjällström (Fjellström) är kyrkoherde nummer 6 i Lycksele, Umeå Lappmarker och kallas för "Lapparnas apostel".
Pehr var den nione barnet av 18 syskon och blev undervisad i hemmet av fadern. När fadern dog 1707 sändes Pehr och hans bror Carl av modern till Piteå skola. 1709 blev de hemkallade när modern insåg att hon inte hade råd med skolan.
Landshövdingen friherre O.W Löwen fick under en resa genom länet kännedom om förhållandet och tog pojkarna under sina vingar och
Publish Post
Bland alla de lärare som undervisade Pehr, nämner han med särskild tacksamhet domprosten teol Prof. Djupberg som uppmuntrat honom att ägna sig åt lapparnas kristnande upplysning med citatet Lucas 22:32 >>När du omvänder äst, så styrk dina bröder<<
Efter att han 1718 åker till hembygden blir han den 10 oktober utnämnd till skolmästare i Skytteanska skolan i Lycksele och tillträdde den 1:a maj följande år. Denna befattning behöll han med stor framgång under 20 år.
Under denna period arbetade han mycket med det som så småningom skulle bidra till stadgan av ett skriftspråk för samerna. Detta skriftliga verk "Vocabularium succo-Lapponicum" sattes fram för Lappmarkens präster.
Vid ett besök i Lycksele 1734 visade Landshövdringen Gyllengrip ett stort intresse för detta arbete. Fjellström lade vid samma tid fram behovet av att ge ortograviska stadga åt de olika samiska dialekterna innan man kunde tänka på en översättning av Nya testamentet och göra den förståelig bland dem alla. Han föreslog att fastställa ett gemensamt kyrkospråk. Landshövdingen lovar honom att seriöst betänka denna sak. Han lade sedan fram förslaget vid följande riksdag.
Följden blev att skolmästare Fjellström redan 1736 från kansli-kollegiet erhöll ett förständigande tt fortsätta med ordboksarbetet och tillstånd enligt sin egen begäran att på allmän bekostnad få företaga en resa genom lappmarkerna för studier av de särskilda dialekterna.
Peh gjorde resan vintern 1737 och redan följande år utkom tre av hans arbeten i tryck. Bland dessa arbeten fanns hans lappska lexikin och en lappsk grammatik. För att övervaka tryckningen uppehöll han sig i Stockholm där hans skrifter under den pågående riksdagen väckte stort intresse för den lappska missionen och ledde till att han fick det viktiga uppdraget att översätta det Nya Testamentet till samiska.
Som en förberedelse inför detta stora arbete utgick Härnösand konsistori en befallninge den 5 mars 1740 till prästmännen i Lappmarkerna. De kontaktade Junelius i Kautokeino, Gaander i Enontekis, Lestadius i Arjeplog och Fjellström i Lycksele att översätta Eposteln till Tisus, var och en på sitt eget områdes samiska dialekt.
Gymnasisten Paul Samelin gavs uppgiften att översätta samma apistel efter Luleå lappmarks dialekt. Redan i Juni inkom dessa översättningsprov till konsist och samtliga översändes till Fjellström med begäran att han ska jämföra och utforska om de kunde utarbeta en sådan version där alla samer skulle kunna förstå- eller vilken dialekt som vore mest passande.
Efter två sammankomster hållna under hösten 1743 och i umeå april-maj 1744 för att reglera det samiska skriftspråket. Resultatet blev att sydsamiskan blev det gällande skrift och kyrkospråket.
Detta skedde dock av livliga protester från Ganander som yrkade på att nordsamiskan borde ha lagts som grund.
1739 blev Fjellström utnämnd till kyrkoherde i Lycksele, men han fortsatte med sitt språkliga verk med samma iver, särskilt sedan han för detta ändamål erhållit en årlig summa av 100 daler samt en med offentliga medel avlönad adjunkt.
År 1744 utkom 5 arbeten i tryck. I den psalmboken finns 29 psalmer översatta av honom, och de fanns även i 1786 och 1849 utgivna psalmböcker. Flera gånger kallades han av andra församlingar till kyrkoherde men han avböjde kallelserna.
Han var prost och visitator 1755. På ett rastlöst sätt skötte han sitt herdekall och församling. Kyrkan, som kort före hans tillträde blivit uppförd fullbordades i sin inredning och erhöll nya klockor.
Prästgården brann ned 19 maj 1758 och förstörde större delen av hans bibliotek och egendom. Dess uppbyggande vållade honom många bekymmer.
Pehr var av ett muntert och glatt lynne, men led under många år av svår andnöd. Ibland fick han i flera veckor i rad tillbringa nätter och dagar sittandes i en länstol för att inte kvävas. Han avled av vattensot - ålderdomligt namn för ödem, (troligen av hjärtsivkt- men kan även bero på njursvikt eller leversjukdom) den 30 juni 1764 och begravdes i Umeå.
Bland lappmarkens prästerskap intar prästen Fjellström ett märkligt hedersrum. Han var rättskaffens, upplyst och arbetsam och arbeta hårt för kyrkans mission bland samerna. Att lappmarksprästerna från och med hans tid kunde behärska samiskan var till stor del Fjellströms förtjänst och hans porträtt försvaras i Lycksele kyrka.
Subscribe to:
Posts (Atom)