Mormor Hilja Larsson i Vettasjärvi

Förra året skulle Hilja Elmina Larsson ha fyllt 100 år.

Ett barnbarn berättar

När jag tänker på släkten och vad de har betytt för mig så tänker jag först och främst på min mormor som inte längre finns bland oss. Hur mycket hon kom att betyda för mig både under mina barnaår och ungdomstid. Vem skulle jag ha varit idag om inte hon skulle ha funnits där? Jag tänker på alla somrar och helger som jag tillbringade hos henne under så många år, både ensam och tillsammans med min yngsta moster som är tre år äldre än mig.

Så många minnen jag blir varm om hjärtat av att tänka på. Det är glada minnen som jag kan skrattar gott åt ännu i denna dag och som nog skulle ha fått både min mamma och många av mina mostrar att höja på ögonbrynen om det bara hade vetat allt vad vi gjorde och pratade om då jag var där.

Nu när jag själv har blivit mormor tänker jag mer ofta på min egen mormor och vad hon gett och betytt för mig. Det jag kan hoppas på är att man får bli en betydelsefull person i ens eget barnbarns liv och så småningom börja skapa våra minnen tillsammans.

Då jag läste till lärare fick vi i uppgift om att skriva om någon betydelsefull person i vårt liv och då valde jag att skriva detta minne om min mormor;

Mormors kök

Knastret och doften från den öppna spisen väcker minnen till liv inom mig.
Igår blir till idag och jag befinner mig helt plötsligt i mormors kök.

Ovanför den varma vedspisen där kaffehurran alltid står redo,
hänger våta yllekläder på tork. Jag förnimmer den speciella doften
som blandar sig med den söta doften från varm choklad och nybakt
bröd och sprider ut sig i köket.

Inne i köket känns det varmt och skönt efter flera timmars lek ute i snön.
Försöker man se ut genom fönstret kan man se att det bildats isblommor
på fönsterrutan. Min mormor brukade säga att det var en hälsning från hustomten.
Det kalla knarriga köksgolvet är täckt av färgglada trasmattor. På fötterna mina har
mormor dragit på mig ett par varma yllesockor som kliar. Jag vet att det inte är
någon idé att ens prova att ta av sig dem.

På det stora blåa köksbordet tronar ett stort bullfat med doftande kanelbullar
och en mugg rykande het choklad står framdukad. Från kammaren kan jag höra
min moster och hennes kompis fnissa och skratta. De är förväntansfulla inför
kvällens dans i grannbyn. Vid spisen står mormor som alltid iförd sitt blommiga
förkläde och nynnar med i musiken som spelas på radion.

När morfar kommer, hör man honom stå och stampa utav sig snön
ute på bron och en doft av snö och kyla följer med honom in. Doften av
piprök kan anas när han går förbi, klappar mig på huvudet och frågar vad man gjort.

Efter kvällsgröten är det dags för mig att sova. Mormor bäddar ner mig i min
mosters säng där vi ska sova "skavfötters". Täcket är vinrött, blankt och tungt.
Det känns lite kallt först, men blir fort varmt när man kurar ihop sig. Mormor
berättar en saga om tomtar och troll, prinsar och prinsessor och självklart är det
jag som är prinsessan. Det är sällan hon läser ur en bok utan det mesta hittar hon
på som det faller henne in.

Golvet knarrar till när mormor smyger sig ut från kammaren. Dörren till köket
lämnar hon på glänt så att en ljusstråle kan leta sig in i rummet. Jag hör mormor
skramla med disken och golvet som knarrar till när hon förflyttar sig i köket.
I bakgrunden kan man höra att radion står på. Morfars tidning prasslar till och
han säger något till mormor. Till ljudet av deras mummel far jag in i drömmarnas värld.

Ord och inga visor

Min mamma sparade på det mesta, precis som min mormor och så även jag. Skulle man fråga min barn skulle de säkert tycka att jag sparat på alldeles för mycket som även jag tyckte att min mamma gjorde. Kanske sådant går i arv?

"Det har ingen dött av" ett uttryck min mormor älskade att använda. Jag kom också att tänka på vad min mormor alltid hade brukat säga då man någon gång hade varit förkyld;
"För att bli frisk krävs det ett rejält och hett bastubad, det tar kål på alla bacilluskerna"
Min mormor hade ingen egen bastu, men hon badade gärna bastu då det fanns en möjlighet och då sa hon alltid så.

Jag mins att min mormor alltid sa att hon skulle borsta munnen med en rotborste och svavel om hon hörde svordomar, därför försökte man låta bli det. Inte för att jag då visste vad svavel var. Men ibland hände det saker så att det bara så att säga kom uthoppandes fula ord ut ur munnen.

Första tiden hos Mormor

Min mormor hade några lösspringande gäss på gården i Vettasjärvi några år under min barndom och när det pratades om dessa fåglar var det alltid "gässen" eller så deras namn, för alla hade de ett eget namn som jag idag inte kommer ihåg. Men det jag kommer ihåg är att de var väldigt duktiga "vakthundar" som jag och mina systrar fick känna på då vi var och hälsade på under somrarna. Mina systrar och jag brukade tävla om vem som var snabbast ut ur bilen och in i mormors hus. Blev man "sisten" var det också oftast den som hann få mest nypar i baken av dessa gäss. Kan tala om att det blev rejäla blåmärken.

Vettasjärvi-vinter

Ibland blir det även sådana vinterdagar här nere i Stockholm så man känner att det är mysigt att ta sig en promenad för snön knarrandes så där härligt under skorna och kylan biter i kinderna. Tänk att sen få gå in och ta sig en varm kopp choklad. Det påminner starkt om mina barndomsvintrar hos min mormor.

Vi kunde leka flera timmar i snön, gräva snögrottor, göra snöänglar,leka "Herre på täppan" och bygga snöfort för att sen ha snöbollskrig mot killarna. När man sen kom in kall om kinderna och fötterna brukade mormor gnida fötterna varma och bjuda på varm choklad toppad med vispgrädde. Mmm ... det var tider det!

Vid årstidernas skiftningar så lutar jag mig mot det min mormor alltid brukade säga "Frys in vintern och svettas ut våren, då slipper man frysa på vintern och bli förkyld på våren". Och faktiskt måste jag säga att det stämmer, om man följer detta råd.

När jag nu under vintern gick efter en mindre väg så kom jag inte helt ovanligt att tänka på en gång i min barndom då jag var hos min mormor. Den gången var det nog också kring jultiden, med massor av snö precis som nu och så där riktigt kallt att det nöp i huden så att man blev rosig om både kinder och näsa. Min kompis och jag hade bestämt oss för att vi skulle ta sparkarna till en kompis som bodde i en grannby ungefär två mil bort.

Mormor var inte riktigt så där förtjust i vår idé eftersom det var riktigt kallt ute, men vi fick lov till det efter en hel massa övertalning och vi fick lova att vi skulle komma hem till middagen. Gladeligen sparkade vi iväg och hade en massa kul, både ute som inne. Byggde snöfort, hade snöbollskrig mot killarna och åkte pulka. Inne spelade vi både kort och spelade en massa andra spel.

Till slut insåg vi att vi nog hade varit borta lite för länge då barnen vi var hos skulle äta middag och fick full fart hemåt. Det blev så fort att vi kom iväg att jag inte ens hann gå på toaletten. Ute var det mörkt och väldigt kallt, men det behövdes inga gatulysen för det var fullmåne. Den var som en stor lampa som lyste på vägen som blänkte i skenet som om den var silverbelagd.

Det gick inte lika fort hemåt, för det var många uppförsbackar och vi var trötta efter flera timmars lek. Lite otäckt kommer jag ihåg att det var med den mörka, täta skogen, man kunde ju aldrig veta vad som skulle kunna komma ut därifrån. Jag vet att jag var väldigt rädd för björn, inte tänkte jag väl på att de vintertid låg i ide. Jag var inte så gammal då, ungefär sex år tror jag att jag var.

Då man är "pinödig" och det är kallt, fryser man ju väldigt mycket vilket jag gjorde. Jag kommer ihåg att man blev som bedövad av kylan att till slut kände man inte av det. Då hände olyckan!

Min kompis som var något år äldre än mig blev jättearg och skällde på mig. Självklart skämdes jag jättemycket, men jag kunde inte rå över det. Det bara kom, först blev det så där varmt och skönt men det tog inte länge innan jag började känna av kylan igen. För varje steg kändes det fruktansvärt iskallt och det började rent av att svida och gjorde det jobbigt att gå.

Efter en stund kunde vi höra röster komma emot oss på vägen och jag kommer ihåg vad glad jag blev. Trodde att jag nu skulle komma hem fortare. Det var en av mina mostrar och en kompis till henne som om emot oss. De hade blivit beordrade av min mormor att sparka iväg och se var vi var och skynda på oss.

Då de såg oss vände de på sparkarna och i farten ropade de åt oss att vi skulle skynda oss, för min mormor var jättearg på oss. Säkert skulle hon ge oss ett kok stryk eftersom vi varit borta längre än vad vi hade fått lov till. Och i ett huj var de borta.

Då vi kom in på gården var vi jätteoroliga för hur arg min mormor skulle vara på oss och blev därför stående utanför dörren en stund. Då öppnades dörren och min mormor stod där i dörröppningen och frågade oss vad vi stod och väntade på. Hon ville att vi skulle skynda oss in i köket där det var varmt och gott.

Min mormor såg ju direkt att det hänt en olycka för mig och såg direkt till att jag fick av mig mina blöta och iskalla kläder. Ni kan ju tänka er hur hårda byxorna hade blivit av kylan. Rena rama isbiten.

Mitt på golvet framför vedpannan hon då fortfarande hade i köket hade hon ställt två stora badbaljor som var fyllda med varmvatten. Vi fick sätta oss i dem direkt och ni kan tänka er hur ljuvligt skönt det var.

I köket doftade det av nybakat bröd och medan vi satt där gjorde hon i ordning varm choklad åt oss och smörade varsitt bröd åt oss. Ljuvliga minnen så att det riktigt vattnas i munnen vid tanken på det.

Då vi klev upp från badet blev vi omvirade i stora badlakan och filtar och fick sätta oss vid bordet och dricka vår varma choklad som var upphällda i jättestora muggar och toppade med lite grädde. Vi satt bara där och njöt i det varma köket och drack vår choklad så att vi fick gräddmustacher och skrattade åt varandra. Sedan doppade vi våra smörgåsar i den varma chokladen så att smöret på smörgåsen smälte som jag älskade att göra.

Och det bästa av allt var att min mormor inte alls var arg. Det var nog bara min moster som ville
skrämma oss, för mormor visade inte med en min av att hon var arg, istället verkade hon bara vara glad att vi hade kommit hem välbehållna.

Mystik i Vettasjärvi

En märklig sak som hände hos min mormor då jag var ungefär i nio-tioårs åldern. Ibland funderar jag på om det överhuvdtaget har hänt, att man på något sätt fantiserade ihop det eller om det rent av var en dröm, eftersom vi aldrig såg eller fann någonting efteråt som visade på att det någonsin hade hänt.

Min mormor, min kompis och jag satt i mormors kök en kväll och om jag inte minns det fel satt vi och spelade kort. Det var ganska sent och väldigt kallt ute, skulle tro att vi bara skulle spela färdigt spelet så skulle vi gå och lägga oss.

Att spela kort tyckte min mormor väldigt mycket om att göra så hos henne fick jag lära mig både att spela en massa kortspel och att lägga patienser av olika slag.

Min kompis som satt så att hon såg ut genom fönstret ropade helt plötsligt till. Hon hade sett ett ganska starkt ljussken fladdra förbi utanför fönstret och undrade om inte vi hade sett det. Men varken jag eller min mormor hade sett något. Vi hade ju varit fullt upptagna med våra kort som vi fått i vår hand. Min kompis sprang mot ytterdörren och sa att hon hade sett att skenet tycktes ha farit mot danbanan till. I närheten av där min mormor bodde fanns det rester av en gammal festplats med en dansbana som vi brukade leka vid under somrarna och där mina mostrar hade varit och dansat på då de varit unga.

Min mormor sa att det säkert var ett stjärnfall min kompis hade sett, men kompisen skakade bara på huvudet och sa att hon hade sett stjärnfall förut och att det här absolut inte kunde vara det. Alla vi tre gick ut på bron för att titta om vi skulle få se något. Ute var det kallt och mörkt och på himlen lyste månen med ett starkt sken från en stjärnklar himmel. Jag kommer ihåg att jag tyckte att det var så vackert med alla stjärnorna som tycktes blinka mot oss där vi stod.

Plötsligt pekade min kompis mot skogsbrynet som låg åt samma håll som dansbanan och med en viskande röst frågade oss om vi också såg eldskenet inne i skogen. I eldskenet tyckte vi oss se en massa figurer som sprang runt elden. Jag skriver figurer eftersom jag ännu idag inte vet vad det var.

Inte ett ljud hördes från skogsbrynet och min mormor tyckte det var konstigt att det inte ens lät något knastrande från elden, för det var en väldigt stor brasa, föreställ er en stor "majbrasa". Vi stod där ute på bron alla tre en liten stund och försökte verkligen lyssna efter något slags ljud, men ingenting hördes. Inte ett knyst. Till slut sa min mormor att vi skulle gå in så att vi inte skulle bli sjuka, för ingen av oss hade tänkt på att ta på oss våra jackor.

När vi kom in skickade min mormor oss i säng och sa att hon skulle hålla ett vakande öga på elden i skogsbrynet. För det kunde man aldrig veta om det skulle sprida sig mot huset. Hon lovade att vi skulle få gå dit på morgonen då det var ljust och se om vi kunde hitta några spår av vilka det nu var som vi hade sett.

Min kompis och jag sov inte så mycket den natten och det tror jag inte att min mormor heller gjorde. Vi kunde höra hur golvtiljorna i köket då och då gnällde till då hon gick över det. Nästa morgon hade vi bråttom ut för att undersöka stället. Då vi gick dit gick det ganska lätt att gå på vissa ställen eftersom det var skare,men där det inte var skare fick vi nästan simma oss fram i snön. Så mycket snö var det! Helt otroligt att tänka på det då man nu sitter här med lite snöpuder på marken.

Då vi kom fram till skogsbrynet blev det genast lite lättare eftersom det var mindre med snö där. Vi gick omkring där och sökte, men vi hittade aldrig några rester av en eld. Inte ens några spår som visade att någon eller något hade varit där och gått. Helt orörd var snön förutom det spår vi hade gjort. Ja självklart eftersom det var en skog, hittade vi spår efter harar och möjligtvis räv eller hundspår, men ingenting mer, hur mycket vi än letade.

Ett mysterium som vi aldrig fått någon förklaring till. Min mormor försökte med att förklara att det säkert hade varit killarna från granngården, men då borde vi väl ändå någonstans ha hittat fot- eller skidspår efter dem. Vi pratade, funderade och spekulerade om händelsen någon gång då och då under några år men vi kom aldrig fram till något riktigt vettigt svar. Och som jag inledningsvis skrev, ibland kan jag tro att det bara är något jag drömt men ...

Flickor och pojkar

Under min uppväxttid spenderade jag många somrar och helger hos min mormor i Vettasjärvi och det var ju ofta där man fick höra av många, inte bara från min mormor, om dessa saker om vad en flicka fick och inte fick göra.

Som exempelvis om man satt på en stol, fick man inte sitta med benen brett isär. Andra saker som man INTE fick göra var att vissla, ha armbågarna på bordet, tugga tuggummi och om man gjorde det skulle det knappt få märkas. En flicka skulle inte svära, säga fula och grova ord och helst inte heller klättra i träd. Om någon pojke gjorde något av dessa saker blev de alltid ursäktade med att "han är en pojke!". Vad då pojke! Just för att man visste det och även för att det var "inte tillåtna saker" så gjorde man det ändå, på trots. Ibland.

När man ifrågasatte och frågade varför det var så för flickor och inte likadant för pojkar fick man ofta väldigt luddiga svar som man då som barn kanske inte alltid förstod vad de menade.

Vad då bjuda ut sig om man satt grensle över en stol? Eller om man visslade, då visslade man efter pojkar, men det var väl inget konstigt med det tyckte jag. Det var ju mycket bättre än att jag skulle stå och gasta efter dem eller...! Senare då jag blev äldre så förstod jag ju givetvis vad de hade menat, men inte då som barn. Jag höll såklart inte med och förbjöd därför aldrig mina egna döttrar från att vare sig vissla, klättra i träd eller göra annat som även pojkar fick göra.

Mors lilla Olle...

Någonting jag gärna ville lära mig, det var att kunna vissla. Alla mina kompisar kunde det, men inte jag. Jag vet inte hur mycket tid jag spenderade på att försöka lära mig men övade gjorde jag i stort sett överallt som till exempel då jag satt och läste, åt eller till och med var på toaletten. Jag höll på att driva både min mamma och min mormor till vansinne med det. Men till slut efter all övning kunde jag få fram ett något så när visselliknande ljud. Är nog inte någon bra visslare ännu i denna dag om sanningen ska fram.

Men min mormor var mäkta irriterad på mig och mitt visslande och hon sa att det inte bara var fult men kunde också vara farligt att vissla. Att vissla i skogen var absolut förbjudet sa hon. Det kunde locka fram björnen!

Det blev bärtider och som alltid fick vi barn följa med och hjälpa till så gott vi kunde. Det var både hjortron och blåbär som skulle plockas. Det var sällan vi behövde plocka lingon eftersom skolan oftast hade hunnit börja då.

En av dagarna då vi skulle plocka blåbär var det bara jag, min yngsta moster och mormor som var ute i skogen. Jag gick där och plockade och det brukade väl bli att ungefär varannan handfull blåbär stoppades i munnen och den andra i hinken. Glömsk av min mormors varning började jag att vissla, först tyst för mig själv och sedan högre och högre då jag kände att det gick bättre och bättre.

"Sch ...", sa min mormor helt plötsligt och ställde sig still för att lyssna. Jag och min kompis ställde oss också alldeles blixtstilla och lyssnade, men vi kunde inte höra något. Men mormor sa att hon hade hört något som kunde vara en bit längre bort. Hon trodde att det kunde vara en björn för på byn hade det pratats om att en björn hade synts till i skogarna runt byn.

Efter en stund sa hon att vi kunde fortsätta plocka bär men att vi skulle vända så att vi så småningom skulle vara tillbaks hemma på gården. Vi gick och plockade, samtidigt som vi var väldigt uppmärksamma på alla ljud som hördes runt om oss. Det tycktes som om det knäcktes grenar överallt i skogen och jag frågade min mormor om vad vi skulle göra om björnen skulle komma. Hon sa att vi absolut inte fick springa, antingen skulle vi stå alldeles stilla eller lägga oss ner och spela döda.

Då vi hade gått en bra stund och var nästan framme vid huset hade jag glömt bort det här med björnen och började vissla. Min mormor och kompisen som gick bakom mig hojtade till åt mig att sluta. I samma ögonblick som de hojtade till åt mig hördes ett väldans brak innifrån skogen.

Moster och jag släppte våra hinkar och sprang för livet mot huset som inte var så långt bort från där vi var. Aldrig att jag skulle stanna och spela död och kanske ändå bli uppäten av en björn var allt jag tänkte på medan jag sprang. När jag nästan var framme vid huset kände jag något bita tag i mitt ben. Samtidigt som jag skrek för allt vad jag var värd, dråsade jag ner i backen.

Jag knep ihop ögonen och fortsatte att skrika och tänkte att nu, nu blir jag uppäten. Jag hann till och med tänka på min mamma och mina småsyskon som jag aldrig mer skulle få se. Då kände jag en blöt nos och något som strax därefter började slicka mitt ansikte.

Då jag tittade upp var det en hund! Det tog ett tag innan jag fattade att det faktiskt bara var grannens hund och inte en björn som stod där ovanpå mig och viftade så glatt på svansen. Strax därefter kom grannen gående med världens största leende och undrade om det verkligen var hunden som hade skrämt oss så där.

Vi hörde ryktesvägen senare att det där hade min mormor och grannen "kokat ihop" för att lära mig en läxa. Fick aldrig det bekräftat och kommer aldrig att få det eftersom ingen av dem längre finns bland oss.

Lärde jag mig min läxa? Ja, det tror jag att jag gjorde och har mig veterligen inte visslat i skogen efter det om det nu inte har varit för att locka in hunden.

Ungdomens oskuld

Jag tänker på en kille jag var "kär i" då jag var ungefär tretton , fjorton år. Han bodde i samma by som min mormor och var några år äldre än mig. Jag hade varit småförälskad i honom ett tag och jag hade fått reda på att han var intresserad för han hade börjat fråga en massa saker om mig.

Förväntansfull var nog bara förnamnet till vad jag kände. Och nu skulle jag få åka till min mormor och det skulle ordnas dans i den gamla skolan just precis den här helgen. Min lycka, visste inga gränser!

Vi "blev ihop" den där kvällen och vi dansade, pussades och till slut så följe han mig hem till dörren och vi pussades lite till och önskade varandra godnatt. Han lovade att han skulle titta förbi nästa morgon innan han reste om han hade möjlighet. Under veckorna pluggade han på annan ort, inte där jag bodde. Kan tydligen inte anklagas för att välja de lättaste vägarna till kärleken, inte ens i tonåren hade jag tydligen vett att göra det.

Det gick några veckor som vi då höll telefonkontakt med varandra någon gång då och då. Sen kom då äntligen fredagen jag skulle få åka till min mormor, även han skulle åka och hälsa på sina föräldrar den helgen. Vi båda hade ju saknat varandra och bestämde att vi skulle träffas på byn innan dansen började då jag kom fram.

Hela den kvällen pussades, dansade vi och hade bara ögon för varandra och jag var så så kär. Den här gången följde han mig också till dörren och vi bestämde att han skulle komma förbi nästa dag och fika hos min mormor. Inget konstigt i det för det hade han ju brukat göra tidigare innan vi blev kära i varandra.

Nästa dag kom han och man kände sig glad men samtidigt ändå lite blyg och generad av att sitta där i mormors kök och fika med pojkvännen, inte den vanligaste situationen man brukar vara med om. Jag kommer inte ihåg riktigt vad min mormor höll på men mest troligen hölll hon på att förbereda lunch eller något liknande.

Om min mormor kan man säga mycket och just det att hon inte var "buska blyg" av sig gjorde att man kunde räkna med att det kunde komma någon kommentar som inte alltid var så roliga eller riktigt "rumsrena". Inte om man var en blyg tonåring som blev generad av det mesta.

Då vi satt där och fikade kom ett par av killarna som bodde granne med min mormor. De brukade ofta vara där och spela kort eller bara sitta där och "svamla" en massa med oss. Min mormor vände sig om från spisen och bad mig duka åt killarna samtidigt som hon slängde ett getöga mot min pojkvän som satt kvar vid bordet.

"Men, utbrast hon, har du längtat så efter din flickvän!" och så började hon skratta och nickade mot honom. Självklart tittade jag på honom och såg att han blev väldigt generad, jag såg också hur han satte sina handskar vid gylfen och försökte täcka för att byxan spruckit i sömmen precis nedanför. Om jag hade varit generad sedan tidigare blev jag det ännu mer nu och min mormor fortsatte " Du kan ju be Ann-Catrin sy, för det vet jag att hon kan" .

Jag kommer inte riktigt ihåg hur, men helt plötsligt var jag inte kär i honom och jag visste inte hur fort jag ville att han skulle gå hem. Inte ville jag väl vara tillsammans med en kille som byxorna sprack för på ett sådant ställe och som han dessutom försökte täcka över med sina handskar.

När han sent omsider äntligen gick hem sa jag till honom att det var slut mellan oss och han ville förstås ha reda på varför. Inte kunde jag säga att det var på grund av handskarna så jag sa att jag hade kommit på andra tankar och var nog inte var så kär i honom när allt kom omkring. Och så blev det.

Träffade honom många år efteråt då jag bodde i Stockholm han påstod då att han fortfarande var kär i mig och hade haft svårt att smälta att jag hade gjort slut med honom "bara så där" den gången för så många år sedan. Det blev inget mellan oss den här gången heller, "för mycket vatten hade runnit under broarna" sedan den gången och då hade jag redan träffat honom som kom att bli min stora ungdomskärlek.

Det finns många orsaker till varför man vill att det ska vara slut men jag tror att det här är väl ett bland de dummaste orsakerna man kan ha. Jag tror att han aldrig någonsin fick reda på vad orsaken var, inte ens då vi träffades i Stockholm. Men jag undrar vad han skulle ha sagt om han hade fått reda på att min kärlek tog slut på grund av att han dumt nog försökte täcka över den spruckna sömmen med sina handskar.

Livets vatten

Min kompis och jag skulle äntligen få åka till Tärendöholmen för att tälta en midsommar. Åh vad vi hade längtat efter det. Jag tror att det var året före som det hade snöat midsommarafton och resan dit hade blivit inställd. Fy vad vi surade efter det, men nu skulle det äntligen bli av.

Vi skulle få tälta en natt och det räckte för oss, bara vi fick åka dit. Det var ju en jättegrej då!
De andra kompisarna frågade vad vi skulle ta med oss och vi räknade upp en massa mat och annat. Det var ju förstås inte det de hade i åtanke fattade vi ganska snabbt.

På något vis fick vi tag i en flaska "Svartvinbärsbrännvin" som någon hade berättat för oss att det var gott och så enkelt att blanda ut. Det behövdes inte en massa läskedryck, utan vi skulle bara behöva koka sockervatten och blanda ut det med spriten så var det klart. Himla enkelt!

Problemet, det var att vi var hos min mormor. Var skulle vi gömma flaskan tills det var dags att åka?? Vi visste att hon gärna ville kolla i våra väskor att vi hade med oss allt. Så var skulle vi gömma en hel 75:a sprit? Och hur skulle vi kunna koka sockervattnet utan att hon skulle fatta misstankar?

Vi tyckte vi var smarta då vi tänkte till och ställde flaskan i skåpet under skafferiet. Ett skåp min mormor mycket sällan var i, dessutom fanns det en massa tomflaskor där sedan tidigare. Så vi ställde helt sonika flaskan längst bak i skåpet och kollade flera gånger om den syntes, men den försvann liksom i mängden tyckte vi.

Och så var det det här med sockervattnet! Hur skulle vi lösa det? Då kom vi på den smarta idén att vi skulle koka saft, osockrad saft och att det var mycket nyttigare än sockrad övertygade vi på något sätt min mormor om. Vi lyckades även med att förklara för henne att det var bättre om vi redan i förväg kokade sockervatten så att det fanns för dem som ville ha söt saft. Smarta som "sjutton" tyckte vi att vi var.

Dagen för avfärd till festplatsen kom och på något sätt klarade vi av att smuggla ut flaskan ur skåpet utan att min mormor såg något. Kommer inte ihåg hur vi förklarade varför vi skulle ta med oss två flaskor sockervatten, men tydligen gjorde vi det bra eftersom vi fick ta med oss det utan "krusiduller".

Det var med en lättnadens suck vi satte oss i bilen och bekräftade för våra kompisar att vi hade fått med det vi skulle ha. De ville gärna smaka av det och de skulle i sin tur bjuda oss på "mellanöl"som de hade lyckats fixa. Som ni kanske har förstått var det ingen av oss som hade uppnått den aktningsvärda ålder man behövde för att kunna göra egna inköp av alkoholhaltiga drycker.

Då vi kom fram till festplatsen började vi med att ställa upp tältet och packa ur all packning ur bilen, sedan skulle vi grilla lite korv och ta oss en öl hade vi bestämt oss för. Sedan var det dags för vår flaska att plockas fram.

Då vi tog fram den så tyckte vi att den såg ovanligt ljus ut, nog hade den väl ändå varit mörkare då vi hade ställt undan den in i skåpet. Men vi ryckte på axlarna och tänkte att vi kanske hade inbillat oss eftersom vi hade haft full sjå med att hitta ett gömställe.

Vi blandade färdigt i två flaskor, lika delar sprit som sockervatten och det blev inte mycket färg kvar av spriten. Vi bjöd våra kompisar att skåla med oss, så vi hällde andäktigt upp den utblandade spriten i varsin mugg och skålade för att vi skulle få en jättekul festhelg, utan vuxna.

En av kompisarna började spotta och fräsa och frågade vad "i helvete" vi hade i flaskan så vi skyndade oss att smaka. Tänkte ju på en gång att vi kanske hade gjort något fel då vi blandade, men det var inte det som var problemet.

Problemet var att det smakade bara ...
Ja, just det, bara "pissljummen" sockervatten! Ingenting annat!

Om man nu inte riktigt riktigt kände efter kunde man väl urskilja att det kanske fanns ett litet uns av alkohol i det, vilket inte gjorde det bättre. Vi hade blivit lurade! Men det skulle vi ta tag i då vi kom hem, inte skulle man sälja till oss färgat vatten ostraffat. Det kom vi överens om. Men nu väntade festen.

Tur att vi hade snälla (?) kompisar och att de ändå hade köpt med sig en hel del öl. Kanske ändå tur i oturen att vi på vår första midsommarfest utan föräldrar inte hade så stor tillgång till alkohol. Det blev en väldigt mycket nyktrare tillställning än vad vi hade räknat med.

Då vi kom hem satt mormor vid köksbordet och läste. Hon frågade hur vi hade haft det och om det hade varit kul. Hon tittade på oss med ögon som sa mer än hennes ord. Jag såg direkt att någonting lurt var på gång. Min mormor hade sådana ögon som kunde glittra utan att hon skrattade...

och då visste man...

Hon gick stilla och lugnt till skafferiet, böjde sig ned och öppnade skåpet under det! Jag kommer ihåg att jag hade svårt att andas och flämtade säkert som den värsta hunden och mina ögon blev säkerligen klotrunda då min mormor plockade fram en flaska som vi, jag och min kompis, kände igen mycket väl.

- Jag tror att ni glömde den här, sa min mormor och ställde flaskan mitt på bordet. Vi stirrade på flaskan och innehållet som det saknades ungefär en fjärdedel av. Det var riktigt mörkröd i färgen. Vi höll andan. Vad skulle komma nu? Skulle vi bli utskällda?

Helt plötsligt började min mormor skratta och sa att det här var det roligaste hon varit med om. Att ha fått lura oss så fullständigt. Hon och min mamma hade pratat om det här med sprit och öl och varit lite oroliga för det. De båda hade bestämt sig för att verkligen ha ögonen på skaft för vad vi gjorde. Ingenting hade undgått deras falkögon. Absolut ingenting!!

Men vi! Vi hade missat helt att hon, min snälla rara mormor hade blandat ut spriten med vatten, just precis så att spriten fortfarande hade kvar lite färg!

Inte hade vi lyckats lura dem så som vi trodde. De hade bara bestämt sig för att ingenting säga, bara låta oss tro att vi var så smarta. Och visst fanns det en poäng i det hela.

Vi hade ju med egna och nästan nyktra ögon fått se hur det kunde gå för dem som drack alldeles för mycket då vi hade varit på festplatsen. Det kunde ha kunnat vara vi. Hade min mamma och mormor börjat någon typ av diskussion med oss hade vi kanske även på trots gjort något dumt. Det kan ju ingen veta.

Kläder efter väder...

Tänker på då man var yngre och for på dans. Vi kunde åka flera mil bara för att dansa, enkelväg kunde det handla om 7-10 mil. Kommer speciellt ihåg en gång då vi åkte till ett ställe som låg ungefär 9 mil bort. Det var mitt i smällkalla vintern och killen som min kompis och jag skulle åka med hade en gammal BMW. Då han kom hade vi klätt upp oss, hade kjol, strumpbyxor och ett par tunna skor som var lätta att dansa i. Min mormor hade försökt få oss att ta på oss lite varmare kläder eftersom det var en bra bit att åka och mycket kunde hända på vägen. Men inte lyssnade vi, inte ville vi ha på oss några fula otympliga kläder då vi for på dans. Vi var ett helt gäng som satt som packade sillar i bilen då vi for iväg till dansen. Inga säkerhetsbälten här inte!

Resan gick bra och vi hade det jättekul både på vägen till dansen och på dansstället. Men det var sedan då vi åkte hem som det var mindre kul för bara efter några kilometer började jag tycka att det var väldigt kallt om mina fötter. Då berättade killen som körde bilen att värmen hade lagt av men att det var inget att bekymra sig om, vi kunde packa ihop oss mer för att hålla värmen.

Jag visste inte att det kunde göra så ont då man frös. Har aldrig varit med om att frysa så mycket som jag gjorde den gången. Hur jag än gjorde blev det inte varmare om fötterna och det gjorde fruktansvärt ont i tårna. Det var den längsta färden och kändes som att den aldrig skulle ta slut. Man kan lugnt säga att resan tillbaka hem inte var fullt lika rolig som den hade varit till dansen. Alla satt vi bara och försökte hålla oss varma så gott det gick.

Då killen stannade utanför min mormor visste jag inte hur fort jag skulle ta mig ut ur bilen och då jag ställde mig upp kunde jag knappt stå på mina fötter, så ont gjorde det. Det första jag gjorde då jag kom in i köket var att sätta mig bredvid elementet och stoppa in tårna mellan springorna. Fruktansvärt skönt var det. Där satt vi till slut alla på rad och försökte få in våra tår så långt in som möjligt mellan springorna i elementet och min mormor gick där och skakade på huvudet. Jag kunde riktigt höra hur hon tänkte "vad var det jag sa" men det sa hon aldrig högt så att vi hörde det.

Lärde någon av oss något av detta? Nej , måste jag tyvärr säga för nästa gång det var dans så var vi lika tunt klädda som gången före. Men det är väl ett ganska typiskt ungdomsbeteende, eller ...?